Det var en gång en vandrares dag

då den glittrande kyrkogången var vag

bland omkullvälta grav- ljus och stenar

där minneslunden sorgen lenar

vandrarens minnen svällde av sorg

i en väl gömd korg

den ensamna graven var då utanför muren

på en ödslig kall plats likt den mörka kuren 

Tillsammans gick vi vandringen en solig dag

den glittrande gången var ej längre vag

minnena kom åter vid den solvarma muren

nära vännen och blommorna skuren

hand i hand gick vi tvenne tu

för att känna den del av Du

där hjärtats dörr fram till nu var stängd

och nyckeln till känslornas labyrint varsamt hängd