Jag borde strida vid fronten.
För lilla Amira.
För hennes föräldrar som inte längre finns.

Jag borde värna aktivt om naturen.
Och om djuren.
Utrotningshotade arter som snart ingen minns.

Jag borde engagera mig politiskt.
Stävja problemen.
Bristande vård. Våld. Gängkriminalitet.

Jag borde stå på barrikaderna.
Men här sitter jag.
Samvetstyngd. I all min litenhet.

Har jag ändå rätt att glädjas?
Över våren.
Över lärkans första drill?

När jag hör om alla öden.
Om allt lidande.
När jag som människa inte räcker till?