Trötthetssyndromet gör att jag måste vila efter frukost. När jag är så här sliten så orkar jag nästan ingenting. Jag frågar mig vad är det för slags liv jag lever? Allting började i juni 1991 när sjukdomen exploderade i min kropp. Då hade jag haft 15 kris- och traumaår bakom med start att min pappa tog livet av sig när jag fyllde 11 år. Jag fick inte någon hjälp med att hantera krisen och blev sedan mästare på att stänga av, förtränga och kapsla in i en slags självutplåning. Bipolär vid 19 års ålder och psykotisk när jag var 21 år. Gränspsykotisk och bipolär efter det tills trötthetssyndromet blommade ut när jag var 26 år gammal. Att vara tvungen att vila efter frukost är ju absurt. Att vila efter allt jag har gjort och cykla 4 km upp till stan och tillbaka innebär en urblåsning som gör att måste vila hela nästa dag. Det är ingen katastrof. Jag har varit med om betydligt värre saker. Men det är tråkigt och frustrerande att vara dysfunktionell och handikappad. Jag har massor av saker att uträtta. Jag mår inte dåligt psykiskt. Det psykosomatiska påslaget känns som att ha gjort en stenhård triathlon. Trauman har bosatt sig i min kropp. Nu måste jag lägga mig och vila. Mitt stora projekt idag är att gå och slänga soporna.