Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Äntligen har förbannelsen fått fullt genomslag

 

Jag var inte i verkligheten. Jag var inte i verkligheten. Från det att jag fyllde 11 år så var jag inte i verkligheten. Min positiva och optimistiska omgivning var övertygade om att jag mådde bra. Min mamma var en blind, döv och euforisk robot nyförälskad i en arrogant idiot som roade sig med att mobba mig. Min pappa hade nyligen begått självmord men alla var så glada med en fantastisk framtidstro. Jag låg i min säng och jag kände mig så konstig i huvudet. Jag hade så väl behövt vuxna, mogna och ansvarstagande personer som förstod och såg mig. Hur nonchalanta och ignoranta kan människor vara? Hur svart kan det bli för en pojke som inte har en aning om vad det är som händer. Hur kärlekslös kan en omgivning bli innan någon lämnar in en orosanmälan till socialtjänsten? Dagarna, månaderna och åren som passerar och pojken som springer i ett ekorrhjul. Tiden som stannade när pappa tog livet av sig. Det cyniska samhället som bara måste mala på och upp med hakan och ta dig i kragen. Livet för pojken som är en ond och förnedrande mardröm. Säkert ett straff för något brott som han har begått i ett tidigare liv. Jag ska få min hämnd genom att förstöra för mig själv, utplåna mig själv. Frånvaron av kärlek i hemmet är monumental. En ökenvandring är livet, och att känna sig så jävla konstig i huvudet, gränspsykos. Sudda bort din sura min, för munnen har du fått för att den ska skratta, så sudda bort din sura min. Den avskyvärda mamman sitter och kollar på Dallas utan att märka att hennes son är psykiskt sjuk. En galen jul väntar i en galen familj och Gud som likgiltig betraktar eländet. Pojken har gått in dimman, han är en mästare på att stänga av, förtränga och kapsla in. Det är narkotika för honom, en underbar eufori och lycka. Hemmet är en psykiatrisk avdelning under julfirandet. Alla är mer eller mindre hjärntvättade och psykiskt sjuka. Pojken har ingen att prata med. Han har ingen aning om vem han är och vad det är som pågår. Sverige mår bara bra i sin fullkomligt fantastiska positivism och optimism. Alla plikttrogna och hederliga mår bara alla tiders. Pojken drar till sig kompisar och flickvänner trots sitt psykiska tillstånd. Allt är predestinerat att gå riktigt åt helvete. Gud har mycket viktigare saker att fokusera på än en krisande pojke och hans kristna och konstiga mamma. Pojkens studier ballar ur i åttan. Det är ingen som anar och märker varningssignalerna som ljuder för allt är bra, allt bara måste fungera och vara bra. Sju år kvar till det psykotiska sammanbrottet i början av september 1986. Nej nu måste du vara stark och rycka upp dig Johan. Svaghet leder för Guds skull ingenvart. Känn inte efter så himla mycket. Du kan bara du vill. Så exoloderar huvudet i en obeskrivlig extrem och outhärdlig psykos och ingen förstår någonting. Terror och en konstant tortyr. Men den svenska ekonomin går bra och folk är så glada, positiva och optimistiska. Den galna familjen är galnare än någonsin och allra mest galen är pojken för hans psykotiska tillstånd är inte att leka med. Men Sverige mår bra och rullar framgångsrikt på mot nya segrar. Mordet på Olof Palme är nästan glömt och förträngt och pojken reser sig ur sängen för ännu en dag i den grymma och gränslösa mardrömmen av jaglöshet, ångest och en total förvirring. Psykosen ska pågå i ett år som känns som fem år. Omgivningen är förskräckt och paralyserad.
Pojken gör två fumliga självmordsförsök och blir utskälld på den psykiatriska kliniken. Sverige är ett bra land fullt av så mycket kärlek och medkänsla, inlevelse och förståelse. I Sverige bor bara lyckliga människor, starka och handlingskraftiga. Pojken ligger på golvet och vill bara dö. Psykosen har ätit upp honom. Djävulen njuter i fulla drag. Förbannelsen har äntligen fått fullt genomslag.




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 26 gånger
Publicerad 2024-03-02 18:46



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP