Läkarna försöker inte ens dölja sin irritation över att patienterna aldrig blir friska. Psykologer och psykoterapeuter finns det inte resurser till helt enkelt. Den psykiatriska avdelningen andas ett uppgivet lugn. Anders 51 år går sin triangel sitt rum, TV-rummet och rökrummet. Vad gör personalen. Ingen vet. Det är Anders trettonde inläggning på tio år. Alla hans anhöriga och vänner har för längesen gett upp hoppet om honom. Han är gränspsykotisk och lider av bipolär depression, sistnämnda har han inte fått som fastställd diagnos vilket gör att han är blockerad från tillfrisknande. Han och ett par andra patienter vandrar fram och tillbaka i korridoren. Vad består själva vården av har han alltid undrat. Var sjätte timme tar någon olycklig själ livet av sig i det fantastiska välfärdsamhället Sverige. Han lägger sig i sin säng i decemberskymningen och försöker meditera och be men allt snurrar. Vad ligger kärleken per capita på i landet? Finns det överhuvudtaget någon som känner medkänsla med någon. En avmätt snäsig kvinnlig skötare i sextioårsåldern knackar på och proklamerar att det är middag. Läkaren Hugo Knorr verkar vara psykiskt sjuk. Tid och ekonomi för en grundlig gå till botten utredning är bara att glömma. Det finns betydligt viktigare saker för samhället att satsa på än människors psykiska och själsliga hälsa. Sverige är ett bra land för det sade självaste Statsministern. Anders ligger och försöker undvika ett psykotiskt sammanbrott.
Personalen sitter och fikar. Anders mamma och pappa sitter och tar stesolid och vodka framför bingolotto. Svenskarna är så glada över att det snart är jul. Att överleva handlar om att till varje pris fly verkligheten, stänga av, förtränga och kapsla in. Det är så som livet är beskaffat. Det är ingen som hör av sig till Anders och personalens ögon är godtyckligt kalla så som det är i Sverige, landet som Gud glömde. Rummet, TV-rummet och rökrummet. Den veckolånga tortyren av tystnad i Anders barndomshem och hur han då stängde in sig i garderoben och låtsades att han inte fanns till. Vreden, hatet och sorgen som var bannlysta. Den hårt villkorade så kallade kärleken och upp med hakan lilla otacksamma barn. Hur han ständigt kissade på sig i skolan och lärarnas panikslagenhet och skam. Det var endast hos sina dagföräldrar som Anders kunde andas ut i en självklar och äkta kärlek. Doktor Knorr är på stridstigen. Han kan inte begripa varför Anders inte blir åtminstone bättre. Psykiatrin som är så förträffligt bra. Anders sitter och nickar uppgivet. Det blir permission över jul. Permission hem till vad? En grovt ostädad lägenhet och en telefon som aldrig ringer, ångest och depression. Sitta uttråkad och äta kall ravioli och glo på Kalle Ankas Jul? Boendestödjarnas rädsla och frustration över att han aldrig mår bättre och att naturligtvis borde vara på en avdelning. Anders orkar inte bry sig längre. Syrran som ringer och förmanar honom att rycka upp sig och bry sig om mamma och pappa som sitter och ruttnar bort på det dysfunktionella äldreboendet Löken.
Anders vaknar vid lunch på julafton med en ångest som vrålar i kroppen. Han tar i all hast stycken stesolid. Lägenheten ett bombnedslag. Depressionen är ett tungt sänke som drar honom ned i havsdjupets helvete. Några glada barn går förbi utanför fönstret. Anders egna katastrofjular i barndom, hur han kissade på sig när tomten kom och fick skäll av både mamma och pappa och hans syskon som skrattade åt honom. Självmordsförsöken ynder gymnasietiden. Föräldrarna som kastade ut honom så att han plötsligt satt i en etta i betongen och glodde. Det första psykotiska sammanbrottet och chockdosen medicin som förvandlade honom till en lealös zombie som inte fattade någonting. Syrran och brorsan som sade att så där går det när man är en bortskämd och otacksam skitunge. Vi har inte gjort något fel! Ångesten som skar som knivar i Anders bröst där på den gammaldags psykiatriska avdelningen där alla patienter var extremt sjuka och personalstyrkan som andades maktfullkomlighet och snudd på fascism. Anders satt och tittade på när tjuren Ferdinand satt vid sin ek och mådde bra. Vid 19-tiden tar Anders hela sin fulla burk med propavan sömntabletter. Sakta så klingar mardrömmen av och han har äntligen kommit hem. Några glada julrusiga barn skrattar till ute i mörkret och Anders skrattar han också.