Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kärleken per capita 3

 

Den totala frånvaron av medkänsla
gjorde pojken sjösjuk av övergivenhet.
En svart blixtrande ångest av kaos
åt upp honom innifrån medan
mamma knullade en ny karl endast
två veckor efter att pojkens pappa
hade begått självmord natten mot
pojkens åttonde födelsedag.
Nu ska vi alla i familjen bara vara
glada över att pappa äntligen är död
det jävla alkoholistsvinet och svikaren.
Det kändes som om pojkens hjärta
hade stannat, han älskade ju pappa.
Upp med hakan och sluta sura sade
hans storasyskon, det är nu som det
riktiga lyckliga livet börjar som en fest.
Pojken var i traumachock och redan
gränspsykotisk men fröken i skolan
var så jätteglad att han var tillbaka.
Han älskade sin pappa så att det
gjorde så jävla ont och mamma
överöste honom med presenter och
pengar och löften om resor, kläder
och nya möbler i den nya lägenheten
som de snart skulle flytta till i en helt
hysterisk och gränslös glädje över att
nu börjar det underbara nya kapitlet.
Pojken var inte alls redo för ett nytt
kapitel men han spelade med för att
det var enklast och mest bekvämt så.
Mammas nya karl mobbar och psykar
pojken stenhårt för har har fått vittring
på att pojken är svag, rädd och ynklig.
Mamma var konstant hög på stesolid
och vodka och sprang omkring och
fnissade och pussade på pojken som
sprang ut i skogen och sniffade kontaktlim
och lyssnade på ABBA tillsammans med
Lilla Skrutten, en flicka som också hade
grava psykiska problem på grund av sin
kaotiska och extremt dysfunktionella
familj. Pojken och hans vän hade i alla
fall varandra och kontaktlimmet och ABBA.
Pappas begravning blev en surrealistisk
historia av spelad sorg och förtvivlan.
Alla i familjen gick på kraftigt lugnande
och pojken hade sniffat lim och kissade
på sig så att mamma fick ett hysteriskt
sammanbrott. Efter kaffet åkte man hem
till mamma och söp loss något otroligt
Pojken låg i garderoben i mörkret med
panikångest i fosterställning. Det var
ingen som reflekterade över att han
existerade. Han sniffade kontaktlim och
drack vodka och fantiserade om ett helt
annat liv i en frisk familj där man verkligen
älskade och tog hand om honom och att
han var glad som tillsammans med pappa.
Morgonen efter var hans så kallade mamma
på ett blixtrande humör och befallde honom
att alltid vara lycklig för annars så drog hon
in veckopengen och skjusade honom inte
till fotbollsträningen. Pojken sniffade sitt
älskade kontaktlim och lyssnade på ABBA.

Tretton år senare: Pojken har precis fyllt 21
år och är inne i sitt första otroliga bipolära
maniska skov. Hans självförtroende är på
500 procent och han skriver en diktsamling
just som bara lite charmigt nonchalant i förbifarten. Alla inklusive han är övertygade
om att han är i toppenform och att framtiden
kommer att kantad av segrar och triumf.
I själva verket så är allting endast ett luftslott
som kommer att upplösas under sommaren
som blir en accelererande katastrof med en
allt värre gränspsykos som går i mål in i ett psykotisk sammanbrott i början av hösten.
Att vara psykotisk är en fullkomlig orimlighet.
Det är en konstant skräck surrealistisk tortyr.
Mamma är galnare än någonsin och intalar
sig själv hela tiden att hon har minsann aldrig gjort något fel mot sin älskade pojke, så som hon har månat om honom till 100 procent.
Den så kallade psykiatrin har ingenting att komma med och sätter fel diagnos. Pojken blev efter pappas död mästare på att stänga av, förtränga och kapsla in. Nu är hans själ och psyke en öken och själv så är han ingen och ingenting. Höstens mardröm blir obeskrivlig.
På julafton sitter pojken isolerad i sin lilla fasansfulla etta i betongghettot för det är
ingen som orkar med honom längre. Han går på midnattsmässan uppe på stan där han förbannar en likgiltig Gud som ständigt tiger.. Sen cyklar han till tågspåret och begår självmord. Begravningen äger rum i stillhet och hela familjen går på stesolid och vodka. Pojken är snart förträngd och glömd för nu börjar nästa fantastiska kapitel i det underbara livet. Familjen åker till Bahamas, super och drogar loss. Det sista en människa får göra, resonerar en av pojkens äldre systrar,
är att visa sig svag och ynklig för då kunde man hamna tillsammans med idioterna på
någon rutten psykiatrisk klinik. Nej stark,
glad och på alla vis framgångsrik ska man
vara, plus samvetslös och hård. Hård som stål.




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 26 gånger
Publicerad 2024-03-05 12:54



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP