65-åringar som ger
intryck av att vara
femton år gamla.
Avstannade i den
emotionella utvecklingen.
De jobbar i psykiatrin, är
mest där och hänger
för att få ut lön så att
de kan betala hyran.
Avdelningen är ett
uppgivet kaos som de
inte kan hantera och
visa medkänsla inför.
Det handlar ju bara om
psyksjuka människor
så det är inte så himla
viktigt, bara man får
ut sin lön så att man
har råd med bensin.
Själv så är jag helt borta
i huvudet av för mycket
antipsykotisk medicin.
Läkarnas likgiltighet
är monumental och de
hänger här och mest
för lönens skull.
Det är det den famösa
sommaren 2018 och
jag har vandrat som en
zombie i korridorerna
i snart ett år.
Personalen överhuvudtaget
gör ett räddhågset och
oengagerat intryck.
Jag befinner mig i helvetet
på Växjö rättspsyk för
det var fullt i Örebro.
Jag är så avtrubbad av
medicinen så att jag
inte vet vem jag är.
Men vem bryr sig
överhuvudtaget?
12 grabbar i 20-årsåldern
på avdelningen vars
stämning är desperation
och apati samtidigt.
Jag ligger i min säng
och dagdrömmer mig
bort i timmar.
Inuti huvudet ett
svart vacum.
Hela min personlighet
är utsuddad.
Läkarnas amatörmässighet
är både förbluffande och banal.
Man är på avdelning Inferno
och ute är det 30 grader varmt.
Man har slutat att bry sig.
Det är som det är bara.
Det är svensk psykvård.
Hemma i Örebro i slutet av
augusti och nya läkaren
fortsätter med den alltför
kraftiga medicineringen.
Örebro rättspsyk är ändå
rena rama paradiset
jämfört med Växjö, här
är personalen människor.
Jag känner nästan ingenting.
Min omgivning undrar vad
det är med mig, men läkaren
reagerar inte, så lycklig
över sin höga lön, så
inkompetent och självgod.
Efter ett år i dimman så
faller poletten ned att den
kan vara den antipsykotiska
medicinen som gör mig
så avtrubbad och konstig,
och när jag nämner det för
min kvinnliga doktor så
sänker hon till miniminivå.
Jag är mig själv och mår
bra igen. Att träffa en ny
psykiatrisk läkare är
som att spela rysk roulette.
Jag borde väl ha anmält
det där men det har
bara inte blivit av.
Är inte hela samhället
en slags psykiatrisk
avdelning? Vem mår
så där riktigt bra?
Får man åka hem snart
till sin hemplanet?
Jag tror inte på den
här civilisationen.
Men mina katter mår
bra och jag mår
faktiskt hyfsat bra.