I en värld föds mångfald,
men nya politikens institutioner kräver enformighet.
Pluralismens dröm, så vacker och fri,
kämpar i skuggan av likformighetens tristess.

Jag längtar efter musik av skiftande ton,
där tankar och kulturer tindrar som stjärnor mot rymden.
Samhällssången blir en enda kanon,
monoton attacksalva, en uniformerad symfoni.

Mångfalden blommar som en färgrik trädgård,
men likformigheten klipper och skär.
I strävan efter normer, ett gemensamt hav,
försvinner de unika, tystnar varje hav.

För att omfamna pluralism, behöver jag mod,
att se och acceptera alla hjärtan, stort som smått.
Men likformighetens kalla vindar blåser starkt,
och så lätt att vika ner, likt blommor i stormens väg.

Låt vilja en värld av pluralitet och dualism,
där olikheter är skatter, ej orsak till fiendskap,
i en dans av stjärnors prakt.

För, hur vet jag ljuset om mörkret förvisas?