Livet är ett särintresse,
brusande av lösryckta fraser
och tvångsmässiga tilltag

Handstilarna är trötta gester
i sanningshalterna när sanningen haltar

Individerna är partsinlagor
i artens fordomspark,
där fordomtida fördomar
gör sig påminda

Dagarna är kringgående rörelser;
varje person en lackmustest;
varje blodspillan en roschaschdito

Namn & benämnanden
är tomrummens öppna frågor,
vari bevekelsegrunder kapsejsar
i krokodiltårarnas stormvågor

De norrländska landsvägarna böjer sig
för terrängen;
rör sig gracilt på Hoojas “Grusväg”,
slingrar genom det nätt & jämnt framkomliga

Nuets målföre bjuder tysta betänkligheter
ur ett svunnet orerande
som svävar på målet

Städerna ligger på knäna i samtiden ruraliteter,
tjuvkopplade med vattentäkter & avlopp

En månbas blir bra
för att hålla allt under kontroll;
långt under kontroll
när livsandarna står upp till anklarna
i dödsdrifter

Anders Hansen lurar ingen
med sina förenklingar;
står naken som Richard Nixon
i Bob Dylans “It's Alright, Ma (I'm Only Bleeding)
på sina tio Flashbacksidor med sina glosögon,
sin gälla pipa
och sin autistiska förkärlek för kategorier,
nickande i en sky av diagnoser,
orelaterad & tom som en melodifestival
och en ödetomt mellan Forsträskhed & Valvträsk