Barnet höll dig i handen,
följde dig.

Genom snåriga skogar,
vandrandes smala stigar,
över myr,
över is.

Bort mot bergen.
Ner i smala gångar.
Genom passager så trånga,
att varje andetag blev ett hot.

Fingrarna löpte längs skrovliga väggar,
vassa stenar skar i huden.

Ner mot mörker, ner mot fuktig kyla,
ner i djupet.
Stundom vackert,
fuktiga droppar som glittrar som stjärnor på en svart himmel.

I en annan värld,
djupare ner.
Framåt, ut eller bara bort?
Riktningen var för barnet oklar.
Aldrig helt säker på varför,
eller vart.
Kanske visste du knappt själv.

En dag,
släppte du barnets hand,
men barnet fortsatte att följa.
Dina steg blev snabbare,
till sist var du enbart en skugga mot bergets väggar.
Ekande steg och tunga andetag.

Så fokuserad på skuggans resa,
att inte förlora den helt,
snavade barnet, rev sina armar och skrubbade sina knän.
Fastnade i trånga gångar.

Till sist sågs inte skuggan mer,
ekot från stegen så avlägset att det inte längre gick att följa.
Enbart ett avlägset ljud i den stora tystnaden.

Vad skulle barnet göra nu?
Att följa var allt som funnits.
Nu lämnat, utan vetskap om resans mål,
vad som fanns på andra sidan.

Vägen upp var svår, en kamp mot begäret att ge upp.
Ensamheten enorm.

Världen vid grottans utgång var annorlunda,
okänd så när som en handfull vaga minnen.
Minnen från tiden innan, för så länge sen.
Barnets ögon inte längre vana vid solens ljus,
kroppen inte van att vandra upprätt.

Barnet föddes ännu en gång,
fick lära sig att gå på nytt.
Det mjuka underlaget ovant.
Lära sig,
tala rent med nya ord.

Blek och ärrad hud möter sol och värme.
Ömma fötter möter gräs och strand.
Öron vana vid bedövande tystnad möter en symfoni av ljud.

Ändå hörs ibland de ekande stegen,
och barnet längtar.