Tussmörker

När dagen glömmer sitt eget namn?och himlen vecklar ihop sitt blå,
Ljuset bakom den tidiga skymningens klara färger släcks.

Då kommer tussmörkret tassande
på mjuka, ljudlösa fötter.

Siden ersätts av sammet.
Den gyllene timmen är förbi.
Nu andas världen allt mer natt.

I det bleknande ljuset
är världen inte mindre –
snarare ser man mer.

Stjärnor ännu bleka
anas,
lovar att bli fler.

Mörkret gömmer ännu inga hemligheter.
Fåglarnas sista sång
dröjer en stund längre i luften.

Världen stillnar.
Inga rop och skratt från gatan.
Dess invånare vilar
mellan natt och dag,
i ett ögonblick
som inte fordrar, inte ber.

Två världar möts,
och delar samma andetag.

I den stunden sitter jag,
med händerna runt en ljummen kopp,
och låter skymningen
få sista ordet,
innan natten tar vid.