Jag har levt
i tystnad.
I väggar.
I vrår.
I röster som aldrig blev röster.
Tills du sa:
"Skrik."

Så jag skrek.

Jag skrek
för varje gång jag svalde orden.
För varje blick som sa:
"Tyst nu."
För varje gång jag log
när jag ville riva ner världen.

Jag skrek för skammen.
För skulden.
För tvivlet.
För den spegel jag krossade
och ändå bar med mig
i varje steg.

Jag skrek
för nätterna utan sömn
och dagarna utan syre.
För sorgen som aldrig tog slut.
För tröttheten som blev ett hem.
Jag skrek
för att äntligen höras—
men mest av allt
för att höra mig själv.

Jag skrek tills rösten sprack.
Tills ljudet dog.
Tills det bara fanns
tystnad igen—
men en annan sorts tystnad.
Min.

Jag skrek
för att göra det tunga lättare.
För att bli större än det som ville krympa mig.
Jag skrek tills det bara var
skärvor kvar.
Av det som länge
varit trasigt.

Jag skrek
för att vakna.
Jag skrek
för att leva.
Och jag lever.
Nu.