Det är som att djävulens lärjungar är perfekt utplacerade i samhället. Man känner igen dem på de kalla ögonen och deras godtycklighet.
Att argumentera är meningslöst. Sjuk personal inom psykiatrierna till exempel. De hugger mot de svaga. Något som helst intresse för sina jobb har de inte förutom löneutbetalningen. Djävulens lärjungar är jävligt intelligenta med en övertygande skenhelighet och charm kryddat med en väl utvecklad verbal kompetens. Som en handläggare på migrationsverket i full aktivitet med att utvisa en nioårig flicka till Albanien och
det utmärkta barnhemmet där. Det finns
inget hjärta och ingen själ hos djävulens
lärjungar och det är ingen idé att försöka
argumentera eftersom de har sina lagstadgade
befogenheter. Frånvaron av Guds ljus i det svenska samhället. Likgiltighet, apati och depression följt av självmord. Men det finns ju faktiskt engagerade människor som verkligen bryr sig. Demonstrationerna kring snippamålet till exempel. Det skulle behövas fler demonstrationer. Namninsamlingar. Hjärtan som brinner för kärleken och sanningen. Djävulens lärjungar gör som de vill. Ska vi tigande acceptera det, att ondskan segrar?