60- och 70-talens utopiska paradistillvaro för barnen. Allt var möjligt i kärlek, kärlek och åter kärlek. 80- och speciellt 90-talet kom som en chock för många som var fast övertygade om att livet bara skulle vara sus och dus och en allt tillåtande godhet, humor och Astrid Lindgren. Samhällsklimatet som kallnade och hårdnade till och man skulle lära sig prio nummer ett: att uppfylla sina medborgerliga plikter och tänka på ett särskilt sätt: att livet handlar om att jobba och konsumera, att vara en medgörlig och tacksam slav. Vart 60- och 70-talens glada och lekfulla dagar tog vägen var det ingen som visste. Många fick som sagt en chock och insjuknade i psykiska diagnoser för att de inte på något vis lyckades passa in en fyrkantig mall och alla kraven omöjliga att uppfylla. Själv så blev jag något helvetiskt schizofrent psykotisk och omvärldens förvåning men vad i fridens namn är det med dig då? Samhället hade blivit så själlöst och konstigt. Många var det som begick självmord för att livet visade sig inte vara som i Pippi Långstrumps värld. Samhället som skavde mot själen. Livet som kändes som Östtyskland. Man ska vara som en effektiv robot utan känslor. På 60- och 70-talen var det ju precis tvärtom med härliga Vilse i pannkakan och Tårtan. Hur skulle man kunna lyckas anpassa sig till 80- och 90-talens existentiella öken? Många sprang och gömde sig och låtsades att verkligheten inte fanns till genom alkohol och droger, kriminalitet och misär.
Televinken var min enda och stora manliga förebild i det tidiga och himmelska 70-talet. Man lallade och vimsade runt i skogen i fantasier i timmar tills det var middag med mammas läckra köttbullar och hemgjord lingonsylt. 13 år senare var jag inlagd i ett kaotiskt inferno på den psykiatriska kliniken. Medpatienternas och min obeskrivliga förtvivlan och ångest. Tankarna på Astrid Lindgrens härliga berättelser var som bortblåsta. Allt var bara en outhärdlig och konstant extrem surrealistisk plåga som inte gick att komma ur. Emil i Lönnebergas straff att sitta i snickarboa och tälja trägubbar tedde sig som den högsta lyckan. Bröderna Lejonhjärtas prövningar var ingenting i jämförelse med min schizofrena psykos. Vad som helst bara inte en schizofren psykos. Varför kan inte livet bara vara som i Hasse & Tages underbara filmer och revyer? Varför kan inte samhället och världen vara utformade så att människorna passar in?
Kärlek ska inte behöva vara så svårt att ge till någon som förhäxad av sin ensamhets pinande isolering bara sitter och tittar på TV.