Jag smyglyssnar på AC DC:s djävulska platta Back In Black. Jag sitter fast i frikyrkans elaka spindelnät och pastorn ska strax suga ur mig all min livslust, mina goda visioner och min glädje. Kyrkan är puritansk så att det kokar på Gudstjänsten av förträngd kåthet en hunger efter ett bejakande av köttsliga drifter och en djupare mening med livet. Pastorn är ett mycket blekt spöke och jag har klaustrofobi i den här församlingen men om jag sku?le lämna den så skulle jag bli allvarligt psykiskt sjuk. Jag sjunger med i sångerna för att verka vara en som hängivet passar in i den förljugna atmosfären. Jag har ett sådant konstant stånd på söndagarna och pastorn predikar om fromhet, avhållsamhet och tacksamhet. Att jag hade varit medlem i en destruktivt livsförnekande sekt insåg jag först flera decennier senare när jag äntligen lyckades ta mig ur mitt hjärntvättade tillstånd. Än idag så lyssnar jag på AC DC:s djävulska platta Back In Black och jag tycker mig kunna förnimma Guds starka och glada närvaro i musiken. Jag har inga vänner. Jag har överhuvudtaget ingen annan människa i mitt liv. Allt blev förstört i den där otäcka församlingen. Jag blev schizofrent psykotisk och ingen kom och hälsade på mig på sjukhuset. Det ryktades om att jag var en ond och dålig människa som var besatt av en demon. Ungdomar som absolut inte vill vara medlemmar i kyrkan men som sugs in i det hypnotiskt. Går man inte på Gudstjänsten så blir man straffad utfryst från den underbara gemenskapen i Jesus vår frälsare. Jag är konstant kåt. Jesus gick på vattnet. Sverige är ett bra land säger Statsministern om det fruktansvärda ensamhället. Vad ska jag göra med mitt jävla liv? Varför vill Gud straffa mig så hårt och obönhörligt? Vad har jag gjort för fel?
En beige frikyrkoplatta snurrar på skivplattan och jag hör hur själlöst, mesigt och meningslöst det låter. Jag ser mig i spegeln och betraktar ett mycket skärrat och uppgivet spöke. Folk stirrar på mig när jag går i kortbyxor och t-shirt mitt i smällkalla vintern. 1980 så var jag i alla fall någon fortfarande. Frikyrkan är en rondell och ett fruktansvärt kräkframkallande status quo. Ett ingenting att gå vilse i, och djävulens vidriga favoritställe.
Inte konstigt att jag blev så sjuk. En nyinflyttad kvinna i min ålder, en författare, har bjudit in mig på kaffe. Det är första gången på 13 år som jag är inbjuden till någon. Vilket rakvatten ska jag ha på mig och vilka kläder? Morgonrock? Jag är inte ens nervös. Det blir som det blir. Jag vet ju innerst inne att jag är en bra kille, en friskus hungrig på livet.