Min djuriska hunger efter närhet. Desperat och utsvulten ställer jag mig i köerna i affärerna på stan för att få känna den ljuvliga närheten av en annan levande människa, och den härligt underbara gemenskapen i ett samhälle i vilket människor verkligen älskar och ställer upp för varandra i vått och torrt. Jag har inte pratat med någon annan person på åtta månader. Min djuriska hunger efter närhet. Lisbeth Åkerman på Rapport ser på mig så ömsint och förstående. Min mamma låste in mig i den kolsvarta, fuktiga och kalla källaren hela helgerna för att det skulle bli en rejäl människa av mig. Jag älskar och högaktar henne. Min fina och älskade pappa var en ytterst manipulativ tjackpundare. Jag hade en bra uppväxt trots att mina storasyskon mobbade mig systematiskt. Jag låg inne på BUP i omgångar där en manlig skötare utnyttjade mig sexuellt. Men man ska inte klaga för sånt är livet. Man får inte visa sig svag och ynklig för då blir man krossad och tillintetgjord. Idag går jag omkring på IKEA och insuper den familjära atmosfären. Vi härliga svenskar är ju en enda stor lycklig familj. Närhet och ömhet. Medkänsla och förståelse. Jag ställer mig intill en snäll medelålders man för att få känna hans doft och aura. Vakterna för ut mig bryskt och väldigt hårdhänt. Jag har inte pratat pratat med någon annan person på åtta månader. Min djuriska hunger efter en mening och socialt sammanhang. Telefonen som aldrig ringer. Man måste vara positiv och optimistiskt i alla lägen så ordnar sig allting per automatik sa min mamma. Hon tog livet av sig förra sommaren. Mina älskade storasyskon roffade åt sig hela arvet. Jag var den enda som verkligen sörjde vår stackars mamma. Jag står på HM och doftar på plaggen. Folk stirrar på mig som om jag var pestsmittad. Jag tränger mig som vanligt före i kön med ett härligt leende och blir naturligtvis utkastad av vakterna. Men jag får ju känna av deras bryska men ömsinta närhet. Jag funderar på att bli psykiskt sjuk så att jag äntligen får träffa skötaren Kent, han med de varma ögonen. Han går det att tala med om väsentliga saker. Jag är portförbjuden på alla ställen snart trots att jag älskar alla människor i stan och visar brösten på Drottninggatan. Min snart outhärdliga hunger efter vanlig enkel närhet i ett samhälle i vilket folk verkligen bryr sig om varandra. Min lilla jävla etta ser ut som en sönderbombad soptipp där jag bor i det ökända betongghettot i utkanten av Örebro. Jag är ingen och ingenting. Skulle jag dö så skulle ingen komma på min begravning. Det är verkligen synd om vissa människor. Jag går naken i skogen och talar allvarligt med blommorna och djuren om meningen med det här jävla livet. Polisen jagar mig. Närhet och ömhet i polisbilen så här i påsk med Jesus som uppstod och räddade oss. För första gången på åtta månader uttalar jag ord. Den kvinnliga vakten på arresten är snäll. Mänsklig kontakt. Någon som verkligen bryr sig. I sju timmar får jag vänta på akutpsyk på att få träffa en läkare som visar sig vara en vara en fullständigt utarbetad man i övre medelåldern. Jag tröstar honom och bjuder på karamell. Återkomsten till Avdelning 2 känns som att äntligen få komma hem. Kent skötaren med de varma ögonen jobbar ikväll. Jag får rysningar av välbehag. Jag får veta att jag på grund av min enorma sömnbrist har blivit manisk och gränspsykotisk. Doktor Hugo Knorr har segrat igen i det trettioåriga kriget. Jag får absolut inte springa och jubla i korridorerna. Jag heter Johanna och är 38 år gammal och så här ser mitt liv ut. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Kents ögon är gåtfullt bråddjupa brunnar av visdom och ömhet som stillar stormen i mitt huvud. När jag kommer hem efter fyra veckor är jag vräkt på grund av grav sanitär olägenhet. Mina prylar är magasinerade av socialen och de råder mig att söka plats på härbärget Stora Ångesten. Jag sover gott under en gran i Varbergaskogen. Det är april och jag hungrar efter en sann mänsklig kärlek och närhet. Vem gör inte det. I Folkhemmet är det meningen att vi ska bry oss och sköta om varandra. Eller hur? Jag promenerar upp till bolaget och köper en kvarting konjak. Sen ställer jag hos de andra stjärnorna vid konstverket "likkistan" på Stortorget. Jag känner direkt kärleken. Vi sitter ju alla i samma båt. Solen värmer på. Alltför många örebroare är stressade och missar livet men Statsministern hävdar att Sverige är ett bra land.