En gång i ungdomens dagar kom det sig att ett
ungdomsgäng slog gossen sönder och samman
tills han dog. En av dessa tappra hjältar gick
sedan sta och skaffade sig familj, fru och barn.

En vacker dag då solen sken berättade han om
sina bravader som ung man. Han hade som en
fritidssyssla att banka på försvarslösa människor.
Det gäng han var med i då kunde väl ha varit en

sju, åtta stycken. De befann sig i ett visst överläge
och om de irriterade sig på andra, oavsett de vara
påverkade av yttre stimulantia eller ej, (alkohol,
droger) så när sinnet rann på någon av dem, de

sällan slutade sparka och slå tills offret var en död
människa. Det har han att berätta som förståelse
till att om någon i hans egen familj skulle råka ut
för samma öde, kommer då han inte att döma

någon marodör för det i så fall. Han var ju själv en
sådan missdådare som ung och det vet en ju med
en del som lätt 'oansvariga' människor, de gärna
skyller ifrån sig för att de var 'så fulla av känslor',

att de någonstans måste få utlopp för dessa känslor.
Det brukar vara den enkla förklaringen till varför
det som inte borde hända ändå händer. Motivet
som sådant kan en ju leta efter och bry sin hjärna

med. Men svaret är ju givet. 'Robert eller Josefin'
var just då i behov av att någonstans få 'kanalisera'
sina egna känslor. Kosta vad det kosta ville. Som
att kissa och bajsa ungefär, en sorts 'nödvändigt ont',

helt enkelt. En hunger som måste mättas, likt en
törst i en öken, helt enkelt. Det finns en bok som
fått titeln 'En dåres försvarstal', säkert går det att
låna till egna memoarer på ålderns höst skrivna.