Du satt vid ratten i din bil, när du vinkats in av en målad bil. Det stod polis på den och du gjorde dig rollen värdig. Snubben kom fram till dig och gjorde en vevande gest med handen. Eftersom du gått kursen i bildspråk och hade den färskt i minnet, nickade du mot mannen. Sedan vände du dig mot medlemmarna i din familj samt log stort genom glaset, mot den unge mannen. Du hade några månader kvar tills du skulle fylla fyrtio, medan han såg ut som omkring 25.
Polismannen såg bakåt mot sin bil och kollega och skakade sakta på huvudet. Han sågs peka med behandskad hand och pekfingret rörde vid huvudet i en cirklande gest. Du ville säga något, vad du yttrade hördes illa genom glaset, så du passade här på att veva ned rutan. Sedan yttrade du dig något knappt hörbart, som sista stavelsen på det du hade att säga.
'...aka.'
Mannen såg på dig, spottade ut en snusportion i gruset på vägen och förblev tyst. För att inte vara sämre lyfte du på häcken och rättade till din lekamen samtidigt som femåringen bakom dig lade av en riktig rökare. Det verkade som om du själv hade åstadkommit ljudet, åtminstone glodde den läderklädde en smula stint på dig.
Själv låtsades du som om det regnade, men solen sken från en himmel blå.
Till slut harklade sig polismannen och sade kort 'Körkortet tack'. Medan du letade i fickorna efter något för dina fingrar att finna, log du fånigt mot publiken. Du fick fram plånboken, den var svart som en gammal begravningskostym. Lätt solkig men den tjänade sitt syfte. Du lirkade ut kortet och räckte över det, kortet var giltigt i tre veckor till.
Mannen som räckt fram handen för att ta kortet, gjorde min av att säga något och öppnade munnen, men slöt den igen och vände sig mot den egna bilen med dröjande steg. Lika dröjande som i den där amrikanska filmen du sett i torsdag för tre dagar sedan. Det var nog för att markera tålamod, att gossen som bara gjorde sitt jobb, hade all tid i världen. Som det stod på remsan med svensk text i översättningen i den där gamla agentfilmen med Telly Savalas som skurken.
Den filmen hade det varit såväl en smula fart i, mellan lugna partier, för att tittaren skulle kunna se sig omkring under dessa få ögonblick. Efter en stund, då du vänt dig till din bättre hälft och yttrat de där berömda orden du inte alls mindes sedan,
kom polismannen åter. Han höjde sig ned (Varför befinner sig bilfönstret inte högre upp, så en polisman slipper böja sig för övrigheten?) samt räckte fram körkortet och bad här om några andra papper. Bevis på att du hade rätt att framföra detta fordon, samt information om att körkortet gick ut innevarande månad. Åter igen fick du för dig att mimiken i ditt ansikte kunde få anta minen av att du var en smula generad. Så nickade du och trevade efter knappen som låste upp handskfacket, där du aldrig fått för dig att förvara några handskar, någon revolver eller pistol med lång svart ljuddämpare.
Utan bara papper och ett paket tuggummi. Paketet var gult med två röda ränder på och hette något som du inte brydde dig om att läsa. Du rev med dig en bunt av de där papperen, log litet fånigt igen samt lät ansiktet återta en min av absolut stiltje. Du letade igenom pappershögen och verkade hitta det du skulle. Dessa tre ark räckte du med tveksam gest fram mot det nedvevade fönstret. Efter någon stund kom papperen i retur, något knappt hörbart yttrades.
Mannen utanför slog en lov kring bilen, verkade som granska den ingående. Lossade någonting långt och svart till färgen, föremål från klädseln, precis som om han ämnat slå med den mot ena baklyktan. Men femåringen i baksätet hade med blicken och vridande sin kropp, följt honom och mannen hängde tillbaka batongen i bältet.
Kanske hade han ändrat sig då han förstod att fem ansikten utgjorde publik den eftermiddagen. I alla fall stod han stilla en liten stund och släntrade sedan som obekymrat tillbaka till sin egen bil. Ena handen verkade göra några ilskna slag av besvikelse i luften, men något ljud av yttrade svordomar fyllde ej luften vid detta tillfälle. Själv verkade du först som sjunka ihop en smula, men strax därpå verkade du räta på dig, som om supporten i resten av bilen hade givit dig just det där extra stödet som verkat så av behov väl kommet. Du verkade skänka i tanken en sorts känsla av just som stor samhörighet just då.