Jag ringde mamma, men fick inget svar, så jag antog att hon var i färd med något som var viktigare. Lade tillbaka telefonen på soffbordet.

Det gick ett par timmar innan min bättre hälft kom ut med telefonen. Det var mamma.

”Hej.”

Mamma undrade vad jag hade för mig. Så jag berättade om mitt missöde hos tandläkaren. Jag har ett hål som måste lagas, men jag fick panikångest, så chefstandläkaren kom in och sade att de kunde referera mig till ett universitetssjukhus, men jag avböjde. Jag har ju vant mig vid den kliniken jag går till. Jag får helt enkelt knäcka ångestdämpande nån timme innan.

Vi fortsatte vår konversation.

”Känner du dig låg?”

Min mor petade lite försiktigt i mitt inre.

”Det är viktigt att du talar med någon i ditt kontaktnät inom psykiatrin. När skulle du till läkaren?”

Jag var tyst några andetag innan jag sa

”Nästa vecka.”

Jag lät det gå ett par andetag till innan jag fortsatte.

”Hemsjuksköterskan kommer imorgon.”

Mamma plockade upp informationen och sade

”Om du kan få hjälp nu kanske du inte behöver bli så pass låg att du hamnar på sjukhuset igen.”