Lusthuset,
inklätt i sin klarblå vinterpresenning,
piskar & smäller i blåsten
som en fullriggare
på väg att reva seglen i en Atlantstorm

Fölet, precis under året,
som följer mig ner i hagen,
där jag portionerar ut 10-höet
ur en blå IKEA-kasse,
medan de äldre hästarna står kvar
upp vid stallet
med den lilla mängd hö jag lagt där
för att ostörd kunna utfodra längre när,
där det inte är så ishalt,
blir kvar en kort stund långt därnere i snön
bland torrakor och levande träd,
när jag återvänder upp med den tomma kassen
ihoprullad,
tills plötsliga vilda vindstötar får större kraft
än fölets hunger,
och han skuttar upp som en av alla vindilar,
flygande och törnande, manen piskande, blicken vild
- men följer ändå strax med tillbaka ner
bland dungens dansande & brusande träd,
till resten av höet,
när stora tinkern Moses, slutäten vid stallet,
med långsträckt hals och högburet huvud
siktar högarna i dungen och travar ner
som en hjältehäst i en fornsaga, vida starkare än stormen!