Mitt i natten
passerar en helikopter
över gården
i en helikopters karaktäristiska ljudbild;
en långsamt ankommande bordun,
malplacerad i dygnet
djupt nere i det tunga infrat,
till några få aningar utblandat
med ett knippe ljusare skälvningar,
fram till brummets abrupta upphörande vid passagen
över vår midnattssäng,
direkt övergående i ett vasst onematopoetiskt svischande,
efterhand homeopatiskt uttunnat
och bortsjunket i ett knappt hörbart mumlande bortom skogen
som den enda återstående grumligheten
på bottnen av nuets nattliga kalk
- men rester av mumlet dröjer kvar
som förvandlingen i en påfågelspinnares treårspuppa,
sedan alla andra auditiva minnen
av den humlelika flygfarkosten upplösts,
och tills, efterhand,
diskussionen i Stora Drömskeppets dubbelkommando,
mellan Anna & mig,
utmynnar i insikten
att restmumlet konstitueras av jordvärmen
som vi har råd att ha igång
eftersom blåsten anger elkostnaden i minusvärden

Ja, vinden därute susar som gamla samlag i träden;
läskpapperstäta hudkostymers friktiösa svettkroppar
som tallgrenars gnisslande mot varandra
i hästhagen,
och sängbottnars gulpande ute på landsbygden;
musklers & senors gummiband
i kommunicerande kroppars erotiska koncensus
genom lågtflygande stormar, håret på ända,
tiden reducerad till kantiga masurbjörkbyråer
tätt uppsträckta invid sovrumsväggar,
kaviteterna tysta & slutna
om renstaplade kalsonger & trosor
i lågtflygande stormar

I år tror jag på åldrande,
ont i höfter, en fallskadad vänsterhand
- med katten, dessutom, precis i synk,
bliven tovig, mager och slutfasat förvirrad

- men jag väljer att i avslutningen
till denna text
minnas den gråsiskeunge,
ännu ej flygg, som tumlade på uppfarten
igår, 11 april, här i Niemisel,
säkerligen prematurt blåst ur boet av den kraftiga vinden,
när jag kom hem efter 44 kilometers MTB-premiärtur
på typiskt rena & torra norrländska landsvägar
mellan höga snövallar