De supertraumatiserade barnens korsvandring.
Hur känns att bli utkastad från paradiset fastän man är helt oskyldig och det är omöjligt att ta sig tillbaka hem? Nu vänder vi blad och går vidare i nästa glada kapitel i livet säger mamma. Jag har köpt glass och så kollar vi på Dallas ikväll. Barnet stirrar med tomma ögon på den så kallade mamman. Pappa hade begått självmord 4 veckor tidigare och barnet lämnades ensam med katastrofen. Man flyttade snett över gatan till ett mindre radhus för att komma bort från det vidriga. Mamma kvittrar euforisk om sommaren och att barnet kommer att trivas så bra på kollot. Barnet ligger i sitt lilla rum med bruna tapeter och vill dö och har kommit på den alldeles utmärkta strategin att stänga av, förtränga och kapsla in. Det är som en underbar drog som gör att barnet ger intrycket av att må bra. Mamma är traumatiserad och lycklig hon också. Det är en härlig familj helt utan några tecken på att må dåligt. För man måste tänka positivt och optimistiskt i alla lägen så ordnar sig allting per automatik. Barnet vräker på riskgruppen KISS på sin stereo och känner sig stark, tuff och cool. Hennes kompisar märker inte att det är något som är fel. Ingen gör det. Stänga av, förtränga och kapsla in frukost, lunch och middag. En så perfekt livsstil. Vansinnet har bara börjat. Allt ska bli något extremt mycket värre längre fram i flickans liv. Pojkvännerna som växlar och flickans enorma hunger och behov av närhet och ömhet vilket skrämmer bort pojkarna. Mamma är en kristen vandrande frysbox. Flickan sitter inne skogen och sniffar kontaktlim med det äldre gänget vilket dövar ångesten som inte har lyckats stänga av. Pappa minns hon inte alls och livet i det större radhuset. Hennes fyra äldre utflyttade syskon berömmer henne för att hon är så duktig och tapper. Så skönt att se att lillasyster mår så pass bra. Radhusområdets harmoniska idyll är bedövande. Inget ont kan inträffa. I Sverige är man trygg. Medborgarna är starka och glada. Flickan sniffar bensin i cykelrummet tillsammans med Pajen, en pojke ute i marginalen från betonghettot Oxhagen en bit bort. Också honom skrämmer flickan bort. En styvpappa kommer in i bilden vilket inte alls ingick i flickans beräkningar. Han är en patetisk och arrogant stropp som försöker mobba flickan som inte har något att sätta emot. Mamma är både blind och döv. Flickan som är 13 år testar heroin. Hon säljer sex till en man i området, en karismatisk väckelsepredikant som alla tycker så mycket om. Jag mår bra tänker flickan övertygat. Stänga av, förtränga och kapsla in. Det är ingen som är ett dugg oroad för flickan Elaine. Livet flyter på och högstadiet börjar. Klassföreståndarna är två zombies. Elaine bränner ned hela skolan en sen kväll. Rektorn hade tafsat på henne. Elaine vet inte om att hennes existens är ett luftslott som kommer att förintas en dag. Hon skrattar och ler. Mamma och styvpappa är lyckliga. Livet är underbart. Stänga av, förtränga och kapsla in. Den drogen blir flickan euforisk av. Jim Morrison är hennes nye idol. Vilken kille, och vilken röst. Styvpappa som mobbar henne ibland öser över henne prylar och pengar. Han förlorade sin dotter för tre år sedan i en trafikolycka. Elaine prostituerar sig och utökar sin kundkrets i stan. Livet leker och hon ställer till med ett stort kalas när hon fyller fjorton år. Alla vill vara nära Elaine, hon med den härligt coola utstrålningen. Det finns bara en person som genomskådar henne, det är en kvinnlig granne i övre medelåldern som lämnar in en orosanmälan till socialkontoret. Men det är inget som biter på den här charmiga familjen med sin lyckade fasad. Mamma är mycket aktiv i sin kristna församling och styvpappa är övervakare för några stycken ungdomar. Socialassistenterna lämnar familjens hem begeistrade och upprymda. Flickan Elaine tänder på med heroin, kokain, valium och vodka och går på fest hos de äldre ungdomarna. Mamma och styvpappa är så glada och entusiastiska över att deras dotter är så mogen och social. Det är en härlig tid i flickans liv nu i början av 80-talet. Killarna flockas kring henne och hennes grandiosa stil. Utan droger och alkohol är hon ett hjälplöst vrak. Det förflutna existerar inte, allt handlar om här och nu och lyckliga impulser. Hon är omedvetet bipolär och manin är en språngbräda mot solen.
Hon lever i ett luftslott men hon vet det inte nu.

Sex år senare när hon är 20 år gammal så exploderar hon i ett schizofren psykotiskt sammanbrott. Ingen fattar någonting, vår älskade Elaine som verkade må så bra.
Psykosen är en konstant tortyrkammare fullständigt outhärdligt. De pågår i ett år som känns som fem år. Elaine sitter i sin lilla etta i betongghettot Oxhagen i en bedövad panik. Hon kan inte visa sig för folk. Ångestens skarpa knivar skär sönder henne och hon har inte en aning om vem hon är eller vad som har hänt henne. Psykiatrin feldiagnosticerar och avdelningen går det inte att vara på. Hon är ingen och ingenting, fullkomligt ensam och ingjuten i betong. Det är ingen som ringer till
slut. Hon kapar infernots toppar med TV. Helvetet har hämtat hem Elaine vars förvirring är monumental. Om ett halvår ska hennes vän Håkan ta kontakt med henne och hjälpa henne ur den schizofrena terroriserande psykosen.
Men det är en helt annan historia.