Jag tog av mig mitt gamla halsband och hängde på mig ett nytt. Anna Ternheim sjöng viskade "Tell me lies, tell me sweet little lies" och solen var sövande varm utanför fönstret. Livet var gott och nostalgiskt fast med helt nya komponenter, bättre och starkare sådana. Jag tänkte på mina föräldrar när Ternheim sjöng "I\'m not the boy I used to be. This town\'s got the youth of me", slöt ögonen och önskade att förändringen skulle komma snart och sparka in deras mentala dörrar. Så länge vi är levande så kan vi inte ha något annat än våra bästa dagar kvar, tänkte jag.
Jag bär inte på något särpräglat hopp eftersom hoppet alltid grundar sig i ett ultimatum där allting förstörs om hoppet inte infrias. Jag önskade allt det bästa till alla som kände solens värme och den dagen ville jag bara somna i solen, höra skri ifrån mås och känna doften av tång.