Det är inte alla som försvinner som är försvunna. Låt oss då försvinna så att vi hittar oss själva. Sanningen om oss ligger långt bortom det vi kallar för vardag och rutiner, det vi kallar för jobb och karriär.

För lite vind i våra trötta segel.
För lite storslagenhet.
För många kokonger.

Vi sluter oss, ber om nåd, efter alla dessa år av Nej. Kan vi höra ett Ja? Är det en väg ut där borta? Vi sätter ett pris på våra själar och säljer för sand. Bär hand på oss själva för att vi inte kunde bättre. Sanden rinner mellan våra fingrar och vi hoppas att det ska lämna ett spår så att vi kan bli funna, men vinden blåser hårt. Konturerna börjar avta och isolationen är ett faktum. Ett tag ville jag inte brista men så upptäckte jag att det gjorde mig mer ont att försöka hålla sprickan stängd.

"Snart återstår bara skrattet. Kan vi inte känna kärlek så kan vi åtminstone vara uppriktiga". När uppriktigheten inte är en dygd mellan två människor, vad finns då att hämta av mänskligheten? Säg det högt så att jag hör!

Följeslagare.
Sanna intentioner - det måste ge någonting.
Respekt ska mötas med respekt.
Kärlek ska mötas med kärlek.
Problem ska inte lösas, utan upplösas.

Kan inte stanna kvar i  slutna rum
men hela tiden går vi in i nya.
Vi kan alltid gå ut!