Att komma hem igen till rättspsyk var hennes högsta och hetaste dröm och önskan. Den underbara avdelningen med den fantastiska personalen, de ljuvliga läkarna och de briljanta psykologerna, sjuksköterskornas härliga professionalism. Ett kärlekskollektiv där man kunde finna lugn och ro, glädje och styrka, läkedom för själ och psyke. Som hon hade det nu var varken trevligt eller roligt i hennes lilla stuga i utkanten av staden. Ensamheten smakade ingenting och var helt utan näring. Om telefonen ringde så var det hennes gode man som hade någon fundering kring hennes ekonomi. Hon kunde inte förstå att folk kunde tycka att hon var så pass ointressant. Hon var kärleksfull, empatisk, förstående och rolig. Hon försökte alltid att bara vara sig själv. Tiderna på rättspsyk utgjorde ett ljus i hennes mörker. Där fanns det utrymme för tårar och skratt tillsammans med skötarna som var som helgon hur de satsade på sitt jobb. Samhället stöter ut de som är alldeles för annorlunda och som håller på med kriminalitet, knark och dessutom är eller har varit psykiskt instabila. Överhuvudtaget svaghet är bannlyst i hela samhället. Normal är det man måste vara för att passa in. Människorna var stöpta i samma form och hon var ett original som folk störde sig på. Katterna Knodd och Måns var i alla fall en stor tröst och glädje men känslan av ensamhet var hård och grym. Fyra månader senare så var Lena tillbaka på sin älskade avdelning efter att ha slutat med sin medicinering och eldat upp sin stuga. Vissa personer bara hör hemma inom psykiatrin. Lena var lycklig igen och kände sig älskad, förstådd och sedd. En gyllene morgon grydde i hennes liv och hon ville alltid vara inlagd på rättspsykiatrin i Örebro där livet hade en mening.