Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Att omsluta sitt inre barn med kärlek av det bästa märket

 

En styvpappas tvångsmässigt demoniska arrogans gentemot ett helt oskyldigt och försvarslöst barn. Styvpappans positiva övertygande fasad. Han är en av djävulens lärjungar. Omgivningens fanatiska positivism och optimism som saknar kontakt med verkligheten. Barnet väljer att gå in i dimman. Psyksjukdomen är den enda räddningen. Mamma står och skalar potatis euforiskt nyförälskad. Barnets pappa begick självmord för två månader sedan. Styvpappans behandling är grym och stenhård. Den starkt kristna mamman finns inte där för sitt barn. Vi måste tänka positivt och optimistiskt i alla lägen så ordnar sig allting per automatik. Pojken känner sig så konstig i huvudet. Hans storasyskon är så sprudlande positiva och optimistiska. Pojkens inre har somnat in. Allt är bara en otroligt absurd och bisarr dröm. Det finns inte någon verklig kärlek i denna surrealistiska familj. Pojken ska sova i 11 år. Det är ingen som saknar honom. Inte ens han själv. Hur ska man kunna ta tillbaka något som man inte minns att man har förlorat? Den vita bedövade stiltjen i huvudet. Skådespeleriet att pojken mår bra. Psyksjukdomen det enda möjliga alternativet. Alla är så glada och entusiastiska. Pojken får många presenter på sin tolfte födelsedag. Men den bästa presenten vore akut psykiatrisk hjälp och att han fick sin själ tillbaka. Sig själv tillbaka. Allt det här, pojkens tillstånd och mående kommer att få förödande konsekvenser längre fram i pojkens liv. Men mamma och styvpappa är så kära i varandra.
Pojken har lärt sig den effektiva medicinen: stänga av, förtränga och kapsla in. Det är en alldeles toppen strategi. Det är inte någon som saknar honom, ingen som ens märkte när han somnade in och försvann. Livet kan vara så hiskeligt grymt mot barn som inte kan försvara sig själva, inte hjälpa sig själva. Vissa barn blir väldigt utåtriktat aggressiva. Men den här pojken vände allt sitt hat inåt mot sig själv.
Allt det där hände för snart 50 år sedan. Den där oälskade och vanvårdade pojken var jag.
Man kan bara inte behandla ett barn på det viset. Det fick förödande konsekvenser längre fram i form av psykos och depression och överhuvudtaget elände och misär. Jag lider men fortfarande av ett ganska allvarligt psykosomatiskt trötthetssyndrom. Har man skaffat barn så måste man ta hand om det på ett mänskligt och shysst sätt. Den fullständigt vansinniga blinda och döva positivismen och optimismen hos föräldrar och andra i barnets omgivning. Människor som vägrar att bli vuxna och ta sitt ansvar gentemot ett barn som kämpar för sitt liv. Självhatets ljuvliga eufori. Njutningen i att vara självdestruktiv. Stänga av, förtränga och kapsla in. Vilken underbar drog.
Mammas, pappas, styvpappas, och övrig omgivnings sjukdomar som förde över till mig.
Sjösjuk av övergivenhet satt jag på mitt lilla pojkrum och funderade ut hur jag skulle kunna göra mig själv så mycket illa som möjligt. Mamma och styvpappa med sin otroliga tvångsmässiga positivism och optimism. Samhällets samlade psyksjukdom. Universum lider av en extremt allvarlig schizofren psykos.
Min självutplåning var brutal. Ingen var det som saknade mig. Regeringen, riksdagen och departementen tillsatte inte en grundlig utredning angående min och min familjs sjuka situation. Den amerikanske presidenten kom inte till min undsättning. Jag var 13 år och satt på mitt rum med bruna tapeter och försökte klura ut ett sätt att hålla ångesten i schack. Det är inte roligt att ha ett kaos som snurrar i huvudet och samtidigt sitta och äta spaghetti med köttfärssås tillsammans med två zombies som skulle föreställa min mamma och styvpappa. Det kan vara härligt flummigt med en psykisk sjukdoms tidiga stadium och att sitta och spela teater inför två personer som inte har den blekaste aning om vem man är. Det ska inte behöva vara så för en 13-årig grabb. Vissa barn och ungdomar exploderar i våld. Är det så underligt? Själv så imploderade jag. Men jag mår bra mycket bättre nu för tiden. Att omsluta sitt inre barn med kärlek av det bästa märket, och att försöka förlåta.




Prosa av Johan Bergstjärna
Läst 22 gånger
Publicerad 2024-04-17 20:15



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna