I Tornedalen efter andra världskriget
var det stort behov av bostäder, i de lite
större samhällena. Detta var tiden innan
urbanisering och flyttlassen till
Stockholm och Göteborg började gå.
Verkstads- och tekoindustri samt
fartygsvarv skulle ju snart börja ropa
efter arbetskraft.

I ett av dessa större samhällen låg ett
flerfamiljshus med fyra lägenheter. Där
bodde hyresvärden tillika husägaren i en
lägenhet. Medan de andra tre beboddes av
familjer med barn i skolåldern. Själv skulle
husvärden föredragit äldre folk med barnen
utflugna, men hyresintäkterna gick före.

Till en början gick livet sin gilla gång.
Sen tyckte Gunborg, en av mödrarna i
huset, att hyresvärden började uppträda
lite udda. När snön helt försvunnit och
cyklarna togs fram kom denne med
invändningar om att cyklarna inte skulle
ligga och ’drälla’ hursomhelst utan låsas
in i uteboda efter användning.

- Men inte kan herr Fahle begära att vi
eller barnen varenda gång vi kommer ska
behöva sätta cyklarna i bodan, tyckte
Gunborg.
- Jo efter 18.00, svarade han torrt.
- Men Fahle har ju själv barn och vet att
dom har med kompisar ibland.
- Mina är nästan vuxna så det har jag nästan
glömt. Men i bodan ha de stått för det mesta.
Och cyklar är begärliga saker att roffa åt sig.
- Det kommer inte funka med bodan. Det vi
skulle behöva är ett cykelställ, invände Gunborg.
- Men frun, det är väl upp till er hyresgäster
att se till att rekommendationer efterlevs. Och
frun är nog inte i stånd att begära något utöver
det tillhandahållna, för si det är ont om lediga
bostäder nuförtin, sa Fahle med ett spotskt smil.

Tora och Grethel, de andra fruarna i Fahles kåk,
hade en eftermiddag varit på Resia och handlat
småplock och en del nyttoting för hemmet, när
de gick de förbi postlådorna.
- Men kolla vem som lagt hänglås på sin låda,
anmärkte Tora.
- Jo du, Fahle, det är just en vacker gosse.
Den enda utefter hela gatan som tycker sig
behöva hänglås. Ellos eller Rowells priskuranter
kommer just precis gå ner, fnyste Grethel torrt.

Och innan de nått hemmet rusade Toras 8-årige
son Allan ut mot dem på gatan.
- Jo han Herman har varit inne i vårat hem, när
vi alla varit borta, sa han med andan i halsen.
- Men vad är det du säger. Tycker vi går in så får
jag höra, sa Tora irriterat.

Det pojken sen sa var att husvärden och ägaren
Herman Fahle setts gå ut ur Tora och Ernsts
lägenhet med egen nyckel utan deras vetskap och
tydligen i tron att ingen skulle vara hemma. Men
Allan hann få en skymt av honom utan att Fahle
uppfattat det och sen snabbt som bara den, sprungit
och gömt sig bak knuten. Tordes sen inte visa sig
förrän mamman kommit hem.

Inget saknades och inget verkade dock ha rörts, men
visst kändes det obehagligt. Och när Gunborg, som
bodde vid Fahle 1 trappa upp, fick vetskap om saken,
rös hon till. Men fick samtidigt en idé eftersom hon,
dottern och maken Ronald helgen därpå skulle åka
till Luleå för att fira broderns födelsedag. Avsikten
var att placera en liten tygbit vid ena dörrsidan som
ju skulle falla ner om någon öppnade. Dessutom lät
hon Fahle enkomt få veta att familjen planerade göra
en bussresa till Luleå kommande helg.

Och vid familjen Grahns hemkomst på söndagen
besannades Gunborgs farhågor. Dörrn hade öppnats
och tygbiten låg på golvet.

- Ja Ronald, vi har en lipilaari till hyresvärd. Vet du
Ann-Britt vad lipilaari betyder? Jo en person man inte
kan lita på. Inget stulet, men bara veta att hux-flux
kan hyresvärden kika in utan egentlig anledning när
man som hyresgäst inte är hemma, är skäl nog att sjappa.
Att han sen i övrigt inte är tillmötesgående, gör inte
saken bättre. Tycker vi börjar se efter annat boende.