När han tummar på sin lunta
är han främlingen jag varnades för.
Jag tittar på klockan.
Dörren till sovrummet står på glänt.
Jag försöker fortsätta läsa
då mörkret slår sig ner i äppelträdets grenar.
Jag vet vad han förväntar sig:
att någon ska ljuga, och släppa fram honom.
Hur kan jag lämna det här huset
som betyder så mycket för mig?
Hur kunde jag misslyckas
med att samla upp dess damm?
Vem ska då ta hand om det,
vara snygg och ren,
och i sinne och tanke frisk?

Mitt sinne är som en sylåda
där saxen och nålarna har sin plats
och ligger där redo att användas.
Jag läser.
Jag försöker läsa.
Jag ser nu genom fönstret ansiktena
av främmande, grymma barn
som stirrar på mig.
Jag behöver min pappa nu, tror jag.
Jag behöver känna
hur han skakar om mig
och lyfter upp mig i sin famn.
"Jag hörde dig skrika", säger han.
"Det är okej nu, det var en dröm,
en dålig dröm; det är över nu."
Men jag vaknar inte.