Den flotta bufférestaurangen "Royaume de rêve de Bégonia” var den finaste restaurangen i staden, det var inget tvivel om den saken. Restaurangen lockade till sig folk hela världen för att smaka på den utsökta buffématen som serverades, både gamla och unga. En sen kväll i september när restaurangen var som mest fullsatt hade trettiosjuåriga Ebbe och hans trettiofemåriga fru Lilly beslutat sig för att besöka Royaume de rêve de Bégonia”, de satt vid ett runt bord i ett av hörnen och kalasade på restaurangens specialitet, Salmon en papillote. Ebbe hade tagit på sig sin allra finaste kavaj och Lilly var också finklädd, hon hade satt upp sitt hår i en prinsessliknande bulle och tagit på sig sin allra finaste kjol.
“Det här var ta mig tusan den godaste maten jag någonsin ätit!” sa Ebbe och tog sig belåtet om sin mage. Lilly nickade instämmande och drack en klunk av sitt vin.
“Oh ja, såhär god mat har jag inte ätit på flera år”, svarade Lilly. “Det känns verkligen gött att leva ett lika flott liv som vi två gör darlin’, och det är tack vare att vi har skaffat oss en rejäl summa pengar, du fattar du vad jag menar va?” svarade Lilly och flinade lurigt mot Ebbe som flinade lika lurigt tillbaka. Det som Lilly menade var så klart att pengarna som dom hade “skaffat” inte var skaffade på något lagligt sätt, dom hade nämligen stulit dom pengarna bara för att kunna leva ett liv i lyx, en dröm som dom hade haft sedan dom båda var små.
“Darlin’, jag hoppas bara inte att polisen får nys om dom stulna pengarna”, sa Ebbe lite oroligt.
“Sluta oroa dig älskling, det kommer INTE att hända. Vi två är ju så smarta att vi lätt kan komma på sätt för att undvika snuten”, svarade Lilly lugnt och tog en klunk vin till.
“Det där låter faktiskt ganska logiskt, vi två är alldeles för smarta för poliserna”, svarade Ebbe. "Särskilt du älskling”.
“Äsch, sluta!” Svarade Lilly och rodnade.
Plötsligt kom en man klädd i svarta kläder och ett vitt förkläde fram till Ebbes och Lillys bord.
“Monsieur, här är notan. Jag hoppas att maten smakade bra”, sa mannen och räkte över notan till Ebbe. Ebbe tittade på den länge och sedan gav han den finklädda mannen en bister blick.
“Ursäkta mig, men är det här något sorts skämt eller? Hur kan en liten buffé kosta såhär mycket?” undrade Ebbe som tyckte att buffématen var onödigt dyr.
“Efter som att vi serverar den godaste maten i staden så tycker vi inte att det är mer än rätt att gästerna får betala lite extra för den”, svarade mannen.
“Det här är ju en ren skandal! Jag vägrar betala så här dyra pengar bara för att få äta lite mat!”, svarade Ebbe irriterat.
Den finklädda servitören fick en ilsken blick i ansiktet.
"Monsieur, om ni vägrar betala för maten så blir jag tyvärr tvungen att hämta polisen” , svarade servitrisen.
“Då får du väl göra det, min bäste herre, jag tänker INTE betala såhär dyra pengar för buffématen!” sa Ebbe och slog näven i bordet.
“Din snåla åsna!” sa servitören och stirrade ogillande på sin kund.
“Du får inte tala till mig sådär!” sa Ebbe argt,
“Du din snåla åsna”, sa servitören om igen och spände ögonen i Ebbe. Han sa det långsamt så Ebbe verkligen skulle kunna höra det. Lilly, som hade suttit och observerat Ebbe och servitören, reste sig plötsligt upp och gick fram till servitören. Innan servitören hade han blinka höjde Lilly sin knytnäve och gav honom en kraftig smäll i magen så att han tappade luften och hukade sig framåt. Men Lilly slutade inte där, hon tog istället fram en sylvass fickkniv som hon hade hon hade hållit gömd och stack in den i servitörens öga. Lilly log mot servitören samtidigt som han ylade av smärta, en flod av blod började att strömma ut ur hans öga Han föll så småningom till marken och dog av smärta och chock. Vid det hör laget hade en full panik brutit ut inne på Royaume de rêve de Bégonia, vuxna skrek och deras barn grät, den enda som var lugn som en filbunke var Lilly. Hon vände sig om mot Ebbe som också var ganska chockad över det som just hade hänt.
“Ska vi gå då älskling?” sa Lilly och började gå mot utgången. Ute i bilen så vände sig Ebbe mot Lilly som körde.
“Varför gjorde du sådär?” frågade Ebbe, han var fortfarande rätt så chockad.
Lilly vände sig mot honom, log och svarade lugnt: “Ingen förolämpar min pojkvän utan att få betala för det”.