“PAPPA! Du MÅSTE köpa den nya Chanel-väskan till mig! Alla mina kompisar har den!" gallskrek sextonåriga Signe och stampade ursinnigt med fötterna i golvet.
“Och du MÅSTE köpa en ny Chanel-väska till mig också, jag vill också ha en!” vrålade Ingrid så att fönsterrutorna vibrerade.
“Flickor, flickor, dom kostar över 3000 kronor!" protesterade Kurt. "Jag har inte råd med så dyra julklappar till er!”
“DET SKITER VÄL JAG I!” vrålade Ingrid. “JAG KRÄVER ATT DU KÖPER EN NY CHANEL-VÄSKA TILL MIG! ANNARS KOMMER JAG ATT BRÄNNA HUSET TILL GRUNDEN!”
Ingrid rusade ut i köket för att leta reda på tändstickorna samtidigt som Signe hade börjat boxa mot sin stackars pappa.
"Okej, okej, lugna er flickor!” sa Kurt som blev livrädd för sina döttrars raseriutbrott. “Jag sticker iväg till affären nu med detsamma och köper ett par Chanel-väskor till er båda, lovar ni att bli glada igen då?”
“DET BEROR PÅ! Jag blir endast glad om jag får en svart Chanel-väska! Om du inte fixar en svart Chanel-väska så kommer huset stå i lågor inom kort!” fräste Signe, hennes ansikte var lika rött som hennes blonda hår som hon hade färgat knallrött.
“Färgen spelar ingen roll för mig, men du SKA köpa en ROSA Chanel-väska åt mig!” fräste Ingrid.
“Jaja”, suckade Kurt. “Jag ska se vad jag kan göra flickor”. Sa Kurt och åkte iväg till den stora väskbutiken som låg mitt inne i stan. När han kom hem igen hade han köpt en svart Chanel-väska åt Signe och en rosa Chanel-väska åt Ingrid.
“Sådär ja, god jul flickor! Jag hoppas att ni blev nöjda med era julklappar”, sa Kurt.
Signe och Ingrid satte sig på huk framför väskorna och studerade dom länge, länge, länge studerade dom Chanel-väskorna. Efter att ha studerat Chanel-väskorna i flera minuter sparkade Signe och Ingrid till sina väskor så att dom flög genom rummet och landade med en smäll på köksbordet.
“JAG HATAR DIG PAPPA, JAG HATAR DIG SÅ SJUKT MYCKET!!!” vrålade Signe.
“JAG MED!!! DET GÅR INTE ATT HITTA EN SÄMRE PAPPA ÄN DIG PÅ HELA JORDKLOTET!!!” vrålade Ingrid så att spottet sprutade ut ur hennes mun.
Kurt blev alldeles mållös, han förstod inte vad det var som var fel.
“Flickor, flickor, vad blev fel egentligen?! Ni fick ju precis det som ni ville ha i julklapp!” sa Kurt som ännu en gång blev livrädd för sina döttrars raseriutbrott.
“Pappa, fattar du ingenting eller?! Du köpte en alldeles för LITEN Chanel-väska åt mig!” gallskrek Signe.
“Min är också för liten! Jag får ju för fan inte plats med någonting här i!” fräste Ingrid. “Du MÅSTE åka och köpa en ny till mig!”
“Köp en ny till mig också! Annars kommer huset att stå i lågor inom fem minuter!”
“Snälla flickor, jag har verkligen inte råd att köpa fler saker åt er! Jag har redan blivit av med mer än 3000 kronor på grund av att jag köpte dom dyra väskorna åt er”, svarade Kurt.
“Skyll dig själv!” svarade Signe och gick ut i köket för att leta reda på tändsticksasken.
Kurt blev alldeles desperat.
“Snälla Ingrid gör det inte! Jag åker iväg och köper ett par nya Chanel-väskor åt er nu med detsamma!” sa Kurt och rusade ut i bilen. Efter exakt tio minuter var han tillbaka med ett par större Chanel-väskor åt sina sextonåriga döttrar.
“Jag hoppas att ni blev glada för era julklappar. Snälla, tvinga mig inte att åka iväg och köpa nya väskor åt er.
“Synd för dig pappa för det blir du allt tvungen att göra!” morrade Ingrid. “Min Chanel-väska är alldeles för trång! Jag kommer inte få plats med någonting här i!”
Signe var så rasande att hon nästan exploderade. Hon slängde en hatfull blick på sin Chanel-väska och innan Kurt han hejda henne hade hon rivit sönder den helt och hållet.
“MIN CHANEL-VÄSKA ÄR ALLDELES FÖR BRED! MIN MOBILTELEFON KOMMER ATT TRILLA UR DEN NÄR JAG SKA GÅ TILL GYMNASIET PÅ MÅNDAG!” vrålade Signe.
Kurt höll på att bryta ihop totalt.
“Snälla flickor, varför blir ni aldrig nöjda för era julklappar?!” sa Kurt förtvivlat.
“Därför att du köper världens sämsta julklappar åt oss!” röt Signe och Ingrid i en mun.
“Okej, det blir väl att åka till väskbutiken igen då”, suckade Kurt och torkade bort en tår ur sitt ena öga.
“Det är bäst att du snabbar dig, för annars vet du vad som kommer att hända med vårt hus!” sa Signe med en hotfull stämma.
Tyvärr blev det här inte sista butiksbesöket heller, varje gång som Kurt kom hem med en ny väska till sina döttrar så var det något fel på dom. Dagarna gick och Kurt blev tvungen att springa till väskbutiken flera gånger om dagen. Men aldrig blev hans döttrar nöjda för väskorna som deras pappa hade köpt åt dom. Och varje dag fick han höra hot från Signe att hon skulle tända eld på hela huset om hon inte fick den perfekta Chanel-väskan. Dagarna blev så småningom blev dagarna till månader och Kurt blev av med fler och fler pengar. Till slut hade Kurt varken råd med att handla mat, handla kläder, handla dryck, eller att betala hyran. Detta gjorde till slut så att Kurt och hans två döttrar blev hemlösa och fick sova på gatan utanför lägenheten som dom en gång hade bott i.
“Jag hoppas att du är nöjd nu pappa! Tack vare dig så har vi ingenstans att bo!” sa Ingrid argt.
“Exakt, tack vare dig så har vi knappt råd med mat för dagen! Om du bara hade köpt dom perfekta väskorna åt oss så hade detta aldrig hänt!” sa Signe och spottade på sin pappas skor.
Då exploderade Kurt, aldrig förr hade Kurts döttrar sett sin pappa bli så arg som han blev nu.
“HÖR HÄR NU ERA BORTSKÄMDA SKITUNGAR!!! DET ÄR FÖR FAN INTE MITT FEL ATT VI ÄR HEMLÖSA, DET ÄR ERT FEL!!! DAG UT OCH DAG INN KÖPER JAG SAKER TILL ER MEN NI BLIR ALDRIG NÖJDA!!! I FLERA ÅR HAR JAG FÅTT HÖRA AV ER ATT NI BARA VILL HA OCH HA!!! FATTAR INTE NI ATT DET ÄR TACK VARE ER SOM VI ÄR HEMLÖSA?!!! HADE NI BARA BLIVIT NÖJDA MER ERA SAKER SOM JAG GAV ER FRÅN FÖRSTA BÖRJAN SÅ HADE VI ALDRIG HAMNAT I DEN HÄR SITUATIONEN?!! FATTAR NI DET, ELLER ÄR NI FÖR BORTSKÄMDA FÖR ATT FATTA DEN ENKLA SAKEN OCKSÅ?!!” Röt Kurt, Kurt röt med en sådan kraft att håret nästan lossnade från Signes och Ingrids huvuden.
När Kurt hade rytit färdigt reste han på sig och gick iväg.
“Vart ska du pappa?” frågade Ingrid med en gråtfärdig röst.
“Inte vet jag! Jag ska gå och leta efter en ny plats att bo på och ni får INTE följa med! Ni får klara er själva! Nu har jag banne mig fått nog av er två för resten av livet!” sa Kurt och gick iväg. På avstånd kunde han höra sina döttrars gråtande, dom ropade att han skulle komma tillbaka och att dom lovade att aldrig mer bete sig illa mot honom. Men det var försent, Kurt hade redan fattat ett beslut och det beslutet ville han inte ändra på.