Solen hade lagt sig till ro vid horisonten och månen hade just tittat upp över bergen, jag parkerar min Ford Capri och med kofoten i den högra handen och med en stor svart säck i den vänstra handen begav jag mig nattmörkret mot familjen Klausenheims herrgård, familjen Von Klausenheim hette familjen egentligen om man ska vara petnoga. Ovanför mitt huvud kan jag höra ljudet av flaxande fladdermöss och hoande ugglor som flög omkring uppe på den mörka himlen i jakt på mat. En dunkel och tjock dimma hade spridit sig över bergen och skogen, knäpptyst är det också, det är så tyst att man skulle kunna höra ljudet av en kråkas vingar som sakta singlade ner till marken. Alla människorna låg och sov i sina sängar och det var alldeles perfekt tycker jag, för nu finns det ju ingen som varken kan se eller höra när jag bryter mig in i den väldigt rika familjens herrgård och går på skattjakt där. Familjen Von Klausenheim är iväg och träffar deras släktingar i Amsterdam, det finns ingen som kan se eller stoppa mig. Med långsamma och tysta steg närmare jag mig den stora herrgården, jag är noga med att inte ge ifrån mig det minsta ljud. Framför ytterdörren står en hundkoja och bredvid hundkojan står, ja, vad är det egentligen? Åh nej! Det är familjens två pitbullar, jag kan se hur deras demoniska ögon glöder som ögonen på Djävulen han själv, jag kan se hur dreggel strömmar nerför deras hajliknande käkar och deras olycksbådande skällande får mitt blod att frysa till is. Men jag tror jag vet ett sätt att få tyst på dom små demonerna, fickan har jag två bollar och om jag kastar iväg bollarna till dom så kommer dom bli så upptagna med att leka med dom att dom struntar i mig. Hurra! Planen funkade alldeles utmärkt! Nu är det äntligen dags för mig att traska in i familjens hus och gå på skattjakt! Jag tror att jag ska se mig om i herrgården lite, det finns ju så mycket grejer som kostar så mycket pengar, jag tror jag ska börja med alla deras smycken. Där har vi Herr och Fru Klausenheims förlovningsringar, dom ska ner i säcken, och där har vi ett fotografi på självaste Emma Von Klausenheim, hon ser så vacker ut med sitt mörkbruna hår och sina smaragdgröna ögon, det foton ska också ner i min säck. Bestick, halsband, kristallkronan, plånböcker, barnens spargrisar, ja ALLT ska ner i min säck! Åh vad det klingar gott i själen när jag ser alla dom här värdefulla sakerna som jag har stoppat ner i min säck. När familjen Von Klausenheims kommer hem lär dom få sig en rejäl överraskning, men då är jag redan långt, långt härifrån med allt som jag har plockat åt mig. Det känns dock lite läskigt att vandra omkring i den här ödsliga och avskilda herrgården såhär sent på natten, det är mörkt i varenda vrå, den tjocka dimman har blivit tjockare och den tornat upp sig som en stor mörk mur runt herrgården, månen har gömt sitt vita ljus bakom dunkla molnen och nu har även fladdermössen och ugglorna slutat väsnas. Hela himlen har lagt sig till ro nu, jag antar att även himlen behöver sova då och då. Det finns ett mörker som har spridit sig över landet, men det finns inget mörker hos mig. Inne i min själ lyser en stor gnista av glädje och lycka. Det blev en väldigt lyckad skattjakt i natt, den bästa skattjakten jag har varit på enda sedan jag plundrade Herr Dieters herrgård!