Gertrud satt på hennes filt ute på gräsmattan och blickade ut över den klarblåa horisonten, hon kunde känna en varm och stillsam vind susa genom hennes mörkbruna hår och hur den sedan fortsatte ner längs hennes tröja och kjol och började sakta att smeka hennes bara ben. Bredvid henne på filten satt hennes katt och slickade sig om tassarna, då och då kröp den upp hos Gertrud och gosade in sig hennes varma och mysiga knä. Varje gång som katten gjorde detta strök Gertrud kattens mjuka päls och varje gång hon gjorde detta spann katten av glädje. På hennes filt hade hon även ställt fram en bricka som var full av räksmörgåsar, ostsmörgåsar, och en röda äpplen. Äpplena hade hon just plockat från sitt äppelträd som växte på samma ö som Gertrud bodde på. Gertrud trivdes verkligen med att bo i hennes röda trävilla för sig själv ute på en öde ö, tja, den var ju inte helt öde, hennes katt bodde ju också där. Gertrud avskydde att få vara med om allt folkvimmel och allt gapande och skrikande som fanns inne i storstan och just därför kändes det så mycket bättre att bo på en stillsam och fridfull ö mitt ute på det vackra havet. Just idag kände Gertrud sig på extra gott humör, dels berodde det på att det var sommar och varmt ute, men det berodde på en annan sak också. När Gertrud hade ätit klart hennes frukost skulle hon hennes roddbåt och åka ut på havet, inte för att fiska, utan för att träffa mannen som hon hade hållit kär under en väldigt, väldigt lång tid. Mannen som Gertrud hade varit kär i under en väldigt lång period hette Benjamin. Benjamin jobbade som fyrvaktare på ö som också låg långt ute på havet. Benjamin var den stiligaste och charmigaste mannen som Gertrud kände till. Första gången som hon hade träffat honom var när hon var nitton år och jobbade som servitris inne på en restaurang som låg vid hamnen, i med att hon blev förälskad i Benjamin vid första ögonkastet började hon att flörta med honom varje gång som han kom till hennes restaurang att småprata med varandra efter att Gertrud hade slutat för dagen och snart upptäckte dom att dom hade många gemensamma intressen, bland annat så tyckte dom båda om schlagermusik och så tyckte dom båda om att dansa vals och polka. En dag erkände Benjamin för Gertrud hade blivit förälskad i henne också och samma kväll kysste dom varandra för första gången.
“Du kommer alltid att förbli en del av mitt hjärta”, hade Benjamin viskat i Gertruds öra den kvällen. Dom orden kom Gertrud ihåg än idag. Och idag skulle hon äntligen få träffa hennes älskade Benjamin igen. Hon hade varit och och hälsat på i Benjamins fyr en gång förut, men det var för väldigt länge sedan. Nu längtade hon efter att få träffa Benjamin igen så mycket så att hennes hjärta höll på att spricka och gå mitt itu. Gertrud hoppades att hon skulle återigen höra ett par fina ord från Benjamin och hon hoppades ännu mera på att hennes läppar skulle få vidröra hans läppar samtidigt som hon smekte hans bara rygg och hans smekte hennes bara rygg och ben.
“Min älskade Benjamin, snart är jag på väg till dig igen och den här gången kanske vi kan gifta oss och leva tillsammans för evigt” mumlade Gertrud och log glatt. När Gertrud hade ätit klart hennes frukost och gått in med alla matresterna i köket tog hon fram hennes korg och stoppade i många goda saker i den, bland annat en blåbärspaj, en smörgåstårta, två flaskor med sockerdricka, och ett par chokladkakor som hon hade bakat själv som innehöll polkagrisar. Hon drog upp kjolen samtidigt som hon gick ut i det ljumma vattnet för att putta ut roddbåten, i samma ögonblick kom hennes katt springande bakom henne. När han såg att hans ägare tänkte fara iväg i roddbåten började han att jama förtvivlat.
“Din stackare”, sa Gertrud och såg ledsen ut. “Skulle du vilja följa med Staffan?”
Gertrud gick upp på land igen och lyfte upp Staffan, men när dom började att närma sig vattnet hoppade Staffan ut ur Gertruds famn och sprang upp på land igen. Staffan var nämligen livrädd för vatten precis som katter brukar vara.
“Staffan, du behöver inte följa med om du inte vill”, sa Gertrud. “Men du behöver inte vara orolig, jag är tillbaka innan det blir kväll”.
Gertrud klev in i roddbåten och började att ro roddbåten ut till sjöss, hon drog fram hennes näsduk ur hennes ena ficka som fanns på kjolen och vinkade farväl till hennes katt.
När Gertrud väl hade kommit ut till sjöss var hon på ett strålande gott humör, nu skulle hon äntligen få träffa hennes älskade Benjamin igen. Gertrud hade på känn att den här dagen skulle bli en dag som hon sent skulle glömma. Med kraftiga tag rodde hon hennes båt längre och längre ut i havet, då och då stannade hon båten och plaskade med hennes båda fötter i det ljumma vattnet, sedan fortsatte hon at ro båten längre och längre ut i havet. Hon kunde höra ljudet av fiskmåsar som som flög omkring uppe på himlen och hon kunde känna små lätta vågor som fick hennes roddbåt att guppa lite grann. Ju längre ut i havet i havet Gertrud rodde, desto mera tänkte hon på Benjamin. Det var tankarna på Benjamin som fick henne att ro snabbare och snabbare för hon ville ju komma ut till sin älskades ö och fyr så fort som möjligt.
“Snart”, tänkte Gertrud för sig själv. “Snart Benjamin kommer det bli du och jag igen, du och jag helt ensamma på din ö, åh vad jag längtar efter att få träffa dig igen”.
Solen fortsatte att steka uppe på den klarblåa himlen och det gjorde Gertrud väldigt svettig. Gertrud kunde stora svettpärlor rinna nerför hennes kinder och det gav henne en äcklad min. Gertrud avskydde att bli svettig, med en snabb rörelse stack hon ner hela huvudet i vattnet och när hon drog upp det igen såg det ut som om någon hade hällt en stor hink med vatten över det. Men Gertrud bara skrattade.
“Det där var skönt, men vått”, skrattade hon. “Men jag klagar inte, lite vatten i håret har väl ingen dött av?”
Gertrud fortsatte att ro, hon rodde, rodde, och rodde. Hon visste att hon alldeles snart skulle vara framme hos sin älskling.
Men helt plötsligt kunde Gertrud se att stora svarta och gråa moln började att rulla in uppe på himlen som hade varit så blå och vacker, dessutom kunde hon se hur vågarna som omringade hennes roddbåt blev större och större. Gertrud anade att ett stort stormoväder var på gång. Hon började att ro mycket snabbare än förut för att komma fram till Benjamins ö så snabbt som möjligt. Men dom svarta och gråa molnen växte sig större och större och så småningom om började det att regna. I början regnade det ganska lite men efter bara ett par minuter hade det börjat att både spöregna och hagla. Vågorna under roddbåten började att kasta båten hit och dit och Gertrud gjorde allt för att förhindra den att slå runt, men när Gertrud plötsligt fick se två blixtar som slog ner väldigt nära henne och hennes roddbåt blev hon så rädd att hon tappade kontrollen över båten som slog runt och kastade henne och korgen som var full av mat i vattnet.
Gertrud försökte desperat att kravla sig upp på båten igen men varje gång som hon försökte göra detta så fick hon en kallsup som gjorde att hon började att hosta våldsamt och som gjorde att hon fick svårt att andas. Till slut slog blixten ner och träffade hennes roddbåt med en hög knall, roddbåten exploderade med en hög knall och korgen som låg under den exploderade också. Gertrud blev så chockad av knallen att hon kastade sig bakåt och hamnade under vattnet igen. Hon simmade snabbt upp till utan för att se om det fanns någon ö i närheten som hon kunde simma till, det gjorde det inte men däremot fanns det en stor bit av båten som hon visste att hon kunde hålla sig fast vid. Hon började simma det snabbaste hon kunde mot den men den flöt bara längre, längre bort ifrån henne. Gertrud blev tröttare och tröttare för varje simtag som hon tog. Till slut var hon så trött att hon inte orkade simma mer och i det ögonblicken försvann hon under vattnet och allt blev tyst för en lång stund. När stormen hade lagt sig kunde man varken se skymten av någon roddbåt eller någon korg full med mat, man kunde inte se skymten av Gertrud heller längre. Och än idag sitter Benjamin vid fyren och väntar förgäves på att hans älskade Gertrud ska komma så att dom kan bli ett par, men det kommer hon inte göra, för hans älskade Gertrud har fått änglavingar och lämnat denna värld för evigt.