Jag tror inte att slutet kan bli rätt.
Hur kan de gifta sig och leva lyckligt för alltid,
dessa som var så passionerade
i början av kapitlet?
När de väl är inrättade
i det tysta gamla lanthuset,
vad ska de göra så många mil från ingenstans?
De där blonda förfädernas spöken
som trängs i trappan, visst ogillar dom det?
Ah, jag tror jag kan slå vad om det!
Jag är rädd att kärleken deras fryser och dör.
Tänk att gå naken genom de där dragiga salarna
natt efter natt.
Våndan för Frank! Stackars Inger!
Vad som var före dem där är nu deras liv.
Sträck dig ut på tomma stora himmels-sängar
efter att de älskande gått upp
och de fuktiga lakanen är avskalade
av avundsjuka kamrerskor.
Och om den första natten går ljust nog,
vad om brasor som tänds av gamla kärleksbrev till ex?
Det är inget outtömligt bränsle, tror jag.
Gud vet hur det måste sluta, inte jag.
Kommer Frank att gå ut ensam en dag
genom den förstörda fruktträdgården
med sin käpp, strö stigen med lösaktiga huvuden
av smörblommor?
Kommer Inger att dölja sig som änka
i grenarna bland gamla träd?
Älskar du anteckningar
av skägglösa trädgårdsmästare och liknande?
Under tiden grälar de och hittar på hur de vill ha det.
Bara att bråka igen.
En plötslig storm drar ner de fina stängslen.
De tar beteckning inne i residenset.
Snart kommer grannfåren
att ströva genom trädgården hela natten
och titta in hos de utmattade älskande där de sover.