Din rena puls ger mig ett uns kontur
bedårar mig med ljuvt beråd att rätt förstå
och ditt skira ljus, din andes signatur,
är i mig ett brus där jag ej rår.

Din vida vagga ryms uti mitt öga
en rymd som ler och rymmer frågan,
att loda dina bottnar båtar föga;
kodad sträng må fela vad som gömmer gåtan.

Än i himlars varma djup av sköte född-
blott nebulor nu med spegeln leka;
tysta vandra, mötas, blandas lätt förstrött-
ses du, med klara blickar allt beveka.

Så må var stund som våra blickar ännu möts,
bli för oss till ögonblick då nya världar föds.