dysfori
dyslexi
en impressionistisk skog
med dysforiska människor
och några robotar
som runkar av varandra, de är robotar, de är ai
och de är grymma
gula robotar med laserljus i ögonen
de skriver inga dysforiska dikter
om tidens sönderfall
eller om människans nihilistiska
ödslighet
nej det är gula robotar i de impressionistiska
skogarna
som runkar av varandra
och de lyssnar på tysk techno
och är nog läderbögar trots allt
och jag längtar efter en formalinängel
jag längtar efter en formalinängel
i en av berlins
mest utsatta förorter
det finns formalinänglar bakbundna
de ligger på en äcklig heltäckningsmatta
i det gula, livlösa skenet
och man höra den tyska
technomusiken pulsera i natten
jag är inte i berlin, nej jag är inte i berlin
och inte i de impressionistiska skogarna
där gula robotar runkar av varandra
för att de är incels, eller nekrofiler
och hyperintelligent ai
jag saknar formalinängeln bakbunden på den
vidriga heltäckningsmattan, väggarna täckta av exkrement
den tyska technon är
ett pulserande neonljus
den i fuktiga berlinnatten
och staden ligger nedsänkt i det gula, livlösa skenet
av den nihilistiska tidsålderns
katatona förehavanden
jag saknar ängeln av formalin
ta mig tillbaka dit igen
i en maskin, i en maskin;
en impressionistisk skog
där gud är en gul hinna
och jag är ingen, nej jag är ingen
jag är ingen