jag vaknar till en förgylld megafon
det står DN med stora, svarta bokstäver
på utsidan av megafonen
jag vaknar upp och ser ut på detta landskap
detta pravda-liknande landskap
som avtecknar sig utanför fönstret 
där människor passerar i vita uniformer
 med doktrinens blomster i sitt hår
de har vackra, lysande symboler på bröstet
de tillhör en alldeles särskild kategori av människor
de talar enformigt, monotont
det finns döda blommor på tungan
ett språk lösgör sig ur strupen
som liknar stigmatiserande huggormar
jag vaknar till dessa förgyllda megafoner
det står DN med stora, svarta bokstäver  
ingraverat i den skinande metallen
det är ännu en dag i detta pravda-liknande landskap
allt är urgröpt, bortskuret med instrumentets
ängsliga blad
de vattnar den grå hjärnmassan
med det hallucinogena giftet, de injicerar barnets
amygdala med obsceniteter, med regnbågsfärgade amsagor
 eufemistiska vederstyggligheter  
barnets språk är en artificiellt framodlad produkt
blomman är kirurgiskt avlägsnad ur
den aprikosgula glaskroppen
de har tagit bort det mesta
kvar finns människor i vita uniformer
med vackra, lysande symboler på bröstet
de bär sin ryggsäck
med stigmatiserande huggormar
det skrattar och är lyckliga
de står upplysta mot det fascistiska mörkret
utanför korridorerna 
de är lysande monument i stockholmsnatten
ljuset inom dem brinner intensivt
som ett förtärande slags mörker
lyser ljuset i deras hjärtan