Gängligheten själv
älgar förbi Kumlins uteservering
på långa styltor till nedre extremiteter,
seglande om Storgatehörnets juvelerarbutik
som en silvertärna förbi ett sjömärke
i havsbandets saltstänk och tångdoft

Nedsänkt i en låg uteserveringsfåtölj
av enkaste snitt
ser jag över caféområdesstängslet ut över Stora Torget
som genom ett ubåtsperiskop

Nicolaikyrkans klockor
har något att förmäla varje kvarts timme,
men växlar röstläge på helslag,
solens förgyllning helgande klangen
över vardagslivets vandrande hudkostymer

Inne i Stadshuset pågår den förtida röstningen,
glest men oavbrutet

Den påfallande vackra funktionärsdamen
som tar emot mig,
hälsar med:
“Dig känner jag igen, känner du igen mig?”,
och visst gör jag det

Resten av den luftiga ämbetsrymden försvinner,
och bara Birgitta Falkeborns klassiskt sköna anlete
svävar inför mig,
som en uppenbarelse av Pallas Athena:

“Du vet väl att Hans Åke är död?”

“Ja, 3:e maj 2017”

...och sedan en näve grusord om våra söner,
knastrande över marmorgolvet,
innan jag åter befinner mig ute
i solskenets brutalt direkta nutid,
som trots sitt stillastående i en punkt av sanning
inte förspiller någon tid
vid de dödas svävande händelsehorisont
eller de någotsånär levandes röstningsförfarande