Livet började så enkelt med att
vi sprang runt på gårdarna

du, knubbig i gröna manchesterbyxor
jag, i en nyfikenhet som testade gränser

men det var enkelt då, vi gjorde sällskap när
våra mammor skickade oss för att köpa mjölk

Vi sprang runt på gårdarna
i hjälmar och knäskydd

kommer du ihåg när jag fick min första skateboard?

minns du meningen med livet och våra drömmar,
hur vi alltid skulle finnas för varandra

hur vi alltid backade varandra

Jag minns dina snälla ögon och dina sarkastiska
kommentarer, ditt sjuka skratt

din värme, den alla du någonsin känt upplevt

Vi sprang runt på gårdarna om nätterna
efter att våra föräldrar somnat

tonår

du var alltid den klokaste av alla och idag undrar
jag vad du hade sagt mig

vilka råd hade du gett mig om hur man kommer ur 
sorgen

Vi var så små då men vi hade planerat allt så väl,
framtidsplanerna var glasklara

vi skulle ju sitta på varandras bröllop,
klaga över stressen på jobbet, ringa varandra när
barnen vägrade somna

Men nu sitter jag här och din begravning har 
redan varit 

min ros på din kista kan inte beskriva saknaden,
chocken och tomheten
efter dig

Livet började så enkelt för att vi var så små,
du i gröna manchesterbyxor och jag,
otålig

hela gänget ute på gården och vi visste att det
alltid skulle vara vi

men nu är det bara jag och,
du, 
kommer aldrig tillbaka