Två trasiga själar vandrar längs stigen,
deras hjärtan är tunga av minnen som svider.
Under de stjärnorna som alltid varit där,
drömmer de om minnen som de har kär.

Deras ord som viskningar, tysta och svaga,
men i tystnaden så hör dem varandras klagan,
som speglar det förflutna av smärta och harm,
men i varandras ögon så finner de fram.

Ångest och klagan för det som en gång brast,
men tillsammans kan de bära upp denna last.
I mörkret de ser en glimt av ljusets rand,
två trasiga själar som håller varandras hand.