De går, sida vid sida, på den väg som Han har valt. Hans steg är bestämda, fastnaglade vid horisonten som om något väntar där. Hon följer efter, en gång, två, sedan tre men varje gång stannar hon upp. Askan ligger tjock över hennes väg, täcker varje steg hon måste ta. Den gör henne långsam. Hon böjer sig ned, skyfflar undan den, skopa efter skopa, i ett tyst arbete som Han aldrig ser.

Han väntar inte. Går vidare. Hon springer, flämtande, för att hinna ikapp honom.?En mil, två. Skyffla, sopa, springa. Hon andas tungt, det brinner i ben och armar.
?Hon ber honom om hjälp.?"Om du bara hjälper mig sopa undan askan kan vi mötas. Vägarna kan bli en."

Men Han skakar på huvudet.?"Vi måste framåt. Det är enda sättet."

Hon skyfflar vidare. Steg för steg. En mil till. Och ännu en. Till slut är kroppen för trött, benen för tunga. Hon faller där, mitt i sin väg, omgiven av aska som aldrig kommer att sopas bort.

Och vägarna, de som en gång kunde ha mötts, förblir alltid skilda. Som två parallella linjer, nära nog att nästan röra vid varandra, men aldrig helt.

Han fortsätter ensam, utan att vända om.
Ledsen över att ha blivit lämnad.
Att hon inte ville följa med.