Tystnad råder, allt känns ganska lugnt,
Jag lever, jag andas, ja, allt är ju sunt.
Men ändå gnager något, något litet, ändå stort,
Som om min själ behöver en lajk för att känna sig stolt.

Jag vaknar upp, tar ett andetag,
Känner hur luften fyller varje litet drag.
Men är det nog? Nej, det tror jag inte va’,
För jag har ingen lajk på min senaste Insta-bild idag.

Förbannat vare bekräftelsebehov,
Jag är ju här, men ändå lite off.
Jag äter, andas, lever, allt är bra,
varför är det ingen som klappar för det, va?

Scrollar genom feeden, ser ett hav av skryt,
Nån har köpt en Tesla, nån annan har fått flyt.
Men jag har bara mackor och en gammal tröja på,
Ingen taggar mig i hyllningar, hur kan man det här förstå?

Jag bytte frisyr, trodde världen skulle se,
Men folk verkar bara bry sig om nån som heter Desirée.
Kanske ska jag släppa allt, bli en digital eremit,
vänta, var det nån som nyss gav mig en tumme upp med flit?

Jag får lajks på mitt liv varje dag, men bara i min fantasi,
Utan en följarskaras jubel är livet utan symmetri.
Skulle inte skada om världen höll ett tal,
när jag lyckades knyta mina skor i morse,
det är ju ändå ett fritt val!

Jag väntar på applåder här,
Men det ekar tomt, nästan kriminellt,
tydligen är inte allt så sensationellt.

Förbannat vare bekräftelsebehov,
Jag är ju här, men ändå lite off.
Jag äter, andas, lever, allt är bra,
varför är det ingen som klappar för det, va?