De bråkar. Varför ska mamma göra allt värre genom att ta flaskan. Varför kan inte mamma inse att allt bara blir värre och värre. När ska mamma inse att allt kommer bli bra om vi drar härifrån och aldrig kommer tillbaka.

Varje dag är det en ny flaska. Varje gång han har flaskan i handen, slutar det alltid på samma sätt. De bråkar. Mamma tar flaskan. Han slår till henne och nästa dag är det som om ingenting har hänt.

Från början var det bara tjafs som gällde. Jag hade ju mitt liv så det var sånt jag inte märkte av. Men med tiden växte ett stort mörkt moln över familjen. Ett moln som fortfarande växer.

Mamma verkar inte förstå att han aldrig kommer bli sig själv igen, förut var han den här spralliga typen som ville alla väl, men det skulle fort ändras.

Mamma verkar inte förstå, att en dag, kommer han slå ihjäl henne. Flertals gånger har jag försökt prata med henne, men alltid samma svar. “Han har det jobbigt just nu”. Som om jag inte mår dåligt, som om jag inte känner att hjärtat stannar så fort de bråkar, som om jag inte känner att luften i mina lungor tar slut, Jag vet inte varför det blir så. Kan det vara rädslan att han en dag kommer slå ihjäl henne, rädslan för att en dag kommer han slå ihjäl mig.

Helt ärligt, har jag slutat bry mig vart rädslan kommer ifrån. Det hade bara varit en vinst för alla om han slår ihjäl mig. Han kommer sitta inne, mamma får äntligen känna lugn och ro i sin kropp och själ, och jag, får äntligen vila.

När ska min bror bli som han var förr? När ska han inse att det här inte är han? Jag saknar min storebror.