Du var min vårsol som speglades på min fjol.
Du såg mig, du såg på mig som att världen stannade till när jag log.
Jag tänkte till mig själv att jag har hittar killen som ska sitta i min märg.

Men färgen på människor ändras i tystnad. Långsamt. Nästan så att man inte märker av det.
Tills man en dag saknar en person som står precis framför en.
Du är precis bredvid mig, men ändå på andra sidan rummet.

Var det du som ändrades eller var det början som var lånad tid?