Ensam långt bort i skuggdalen
världens minsta jätte bodde
vars bröder menade han var galen

Saxton var hans namn

I älven fiskar han åt hungrig mage
och vevar in sin fångst att tillreda
men hans tankar glider ändå iväg.
För han tänker på sin väna vän
som han givit hela sitt hjärta

O min Anne, mitt allt, min fröjd
gråt ej för mig, för min lott
ty jag får nöjas med gångna dagar

Så jätten tänker på allt som är
medan han minns, och längtar bort,
till kärlek som varit, och svunnit
ty hans liv är nu ensamt, och tomt
rutinbundet och längtansfullt

Jätten Saxton är ej alls galen vorden
han har flyttat till höga norden
så ekar hans sång bland fjäll och älvar
att sången hörs till städer och byar
fyller människor med längtan och förundran

O min Anne, mitt allt, min fröjd
gråt ej för mig, för min lott
ty jag får nöjas med gångna dagar

Så hörs den djupa rösten genom natten
att den vibrerar för vännens öra i drömmen
i uppvaknandet stannar den kvar i tanken
hon känner längtan åter till sin käre jätte
där hon fann lycka och det lugn hon saknar

O min Saxton, mitt allt, min fröjd
gråt ej för mig, för min lott
men jag nöjas ej med gångna dagar

Så kom så en dag när längtan blev för stor
att Saxton och Anne packade varsitt knyte
påbörjade vandringar, genom skogar och över vatten
där Saxtons sång blev ledstjärna
och Annes hjärta en själens fyrtorn

O min Anne, mitt allt, min fröjd
O min Saxton, mitt allt, min fröjd
gråt ej för mig, för min lott
ty jag nöjes ej med gångna dagar

Så kom det sig att Saxton fann sin Anne
att Anne fann sin Saxton, glädjen stor
långt där borta bland träd, vid sjöns kant
och de byggde sig en stuga högt på berget
skapande sig sitt nya liv med längtan stillad