Sakta sjunker dimman över husen.
Dina glimmande andetag förgyller min tillvaro.
Du ser mig som den jag är och inte som andra ser hur jag var.

Jag går tillbaka av ren förtvivlan och ovana, vanan sitter fast i trådar.
Min kropp sänder ut stickande mjuka känslor.
Jag trevar i mig själv.

Jag suckar och mitt huvud värker.
Jag är tung och vet inte vart jag går.
Jag trippar trögt.
Sitter fast i mig själv.
Är det bara jag och mig? Får jag plats hos dig, har jag tid för dig?
Orkar jag..

Skall jag vandra bort.
Skall jag släppa mig själv och flyta med.
Skall jag våga, skall jag lägga tillit i dig.
Dömer jag oss till evig olycka?

Så drar vindarna över taken. Månen släcker min glöd.
Du glöder i mina ögon, det får mig att tvivla på tvivlet själv.
Det gör att rädslan drar sitt grepp om mig.
Jag borde inte.

Vilken känsla är sann.
Bor intuitionen långt borta från mina problem?
Känner jag sanningen när jag är ifrån dig-
beror den på att rädsla är så skarp att den skruvar sig in överallt?

Så drar jag en sista suck.
Ger upp för ikväll.

I morgon kanske vi hamnar på sjukhuset.
Där andra gör våra val.
Där våra själar är bortdomnade.

Så skönt det vore att flyga med dimman.