Tårarna kvalpar nedåt. mod moder jord.
Här sitter vi då på en bergstopp och stirrar ut vår omgivande betongskog.

Du talar svagt och jag svarar med styrka i min röst,
med styrka i min mjuka kropp.
Vågar vi?
Så talar vi vidare om det du inte vet.
Vi spejar inåt. Skådar, men ändå mest på yt-skorpan.

Denna skorpa är nu borta för mig, för dig som tagit den, är det lätt att ha med livet att göra.
Här sitter jag nu dimmig för sista gången.
Kanske är det detta som är att vara fri- men jag tycker inte om det.

Jag vimlar i mitt huvud, runt och åter runt.
Kanske skall jag sluta sucka och kanske, borde jag släppa taget.

Nu låter jag bli min rökbubbla.
Nu kryper jag ut.
Nu skall jag leva, jämnt och för alltid.