Elvira i skogen gick ut för att plocka
sju blommor till kudden, att gömma dem där
Elvira var liten och söt som en docka
en godhjärtad flicka, som mången höll kär
Hon hittade prästkrage, blåklint och klöver
Vid en av tre bäckar vigt tog hon sig över
i hopp om att finna en vildros tillika
i frodiga grönskan på arter så rika
Elvira i Attunda skog
Elvira i Attunda skog

Elvira kom inte tillbaka den dagen
När timmar förflutit gick tretton man ut
att söka den unga som kanske var tagen
av troll, då man viss var att slikt hänt förut
De letande pojkarna korsade ängar
samt bäckarnas värsta och vildaste svängar
De visste att hålla i nerverna sina
om livet det gällde i markerna fina
de tretton i Attunda skog
de tretton i Attunda skog

När ingen Elvira för dem stod att finna
med molokna miner de lommade hem
och skulle i åratal undra hur svinna
kan någon så klok, och det plågade dem
Elvira blev sägen, en vindpust bland många
steg fram som en älva i sjöarnas ånga
när hösten var nära, men sedan hon gömdes
på nytt i sitt skogsdjup, dock aldrig hon glömdes
Elvira från Attunda skog
Elvira från Attunda skog

I morgonens dis kan man sålunda ana
ett väsen som sjunger vid bäckar och bryn
och till och med skönja av hävdernas vana
en flicka med blommor och döden på hyn
Hon heter Elvira, man hör det berättas
och nämner man rået, så skall det nog svettas
i byfolkets ansikten, fårade, bleka
Om vem man har mött torde ingen alls tveka
Elvira i Attunda skog
Elvira i Attunda skog.



1/8 2024