hon som alltid hade viskat till mig i vinden, som alltid hade beskurit mitt liv så gott det gick, jag undgick inte hennes dödsföremål om kvällarna, hon band fast mig vid de stora arbetshästarna i sovrummet, vi grävde schakten djupa och frodiga, vi rev upp alla såren som vi hade förorsakat varandra genom åren, hon hade ingenting på sig, en tunn klänning av skymningsljus när hon steg ner i schaktet i sovrummet, jag låg vaken i sängen och beskådade hur skuggorna rörde sig över väggarna, tiden bar nog inget ansikte trots allt, jag såg hur hon försjönk ner i gruvan,
hon grävde med sina tänder genom den förruttnade myllan, allt var fridfullt i skymningsljusets sköra kammare, en het kväll för många år sedan, när vi i utplåningen fann blommorna, blommorna som vi alltid letat efter,