Utställning 1: ett katatont underbarn med armarna i kors,
väger mindre än 30kg, ögonen vidöppna med en glimt av Lars Norén, lite som Giacometti, men mindre färg, kanske anorexia, mental anorexia alltså, Framtidsutställning i Prag år 2046, 
en interkontinental ballistisk robot i guld, uppkallad efter skaparens fru ”Kerstin”, vackrare än Louisana och moderna museet, Utställning 2: en svärm av embryo i en tank med flytande kväve, vackra och stilla som äggvita utan floder, är de förlorade drömmar, besökarna får inte röra vid dem, man vet inte vad det är för slags embryon, om de kommer från en schimpans eller en människa, 
detta är framtiden och mentala barriärer har krossats, 
det finns inte woke eller nazism, eller fascism, Giacometti är obsolet, anorexia är inte längre ett skällsord eller ett evenemang, vi smörjer oss med solkräm varje dag för att solen är så vacker, och den smälter som jorden och sjöarna omkring oss, anorexia är bara annat ett ord för tillväxt, och en anorektiskt miljö är bara ett annat ord för utveckling, vi älskar dessa stadskärnor och lägenheter,
vi är uttorkade med solskyddskräm under den väldiga solen,
den hänger som ett tungt eldklot över oss, jag tror att den är ett klot av eld, jag saknar den ballistiska roboten av guld vid namn ”Kerstin”, den står på museet i Prag och är ett vackert monument över den framtid som inte är, jag vet inte om den är nukleär, liv är bara ett annat ord för kärnvapen, vi dansar runt statyn i Volgograd,
där barnen har röda fjärilar i sitt hår, landskapet är anorektiskt i afton, det är så diffust att man knappt kan skönja det, ICBM heter våra tvillingbarn, vi ska ge dem en underbar uppväxt på röda torget mitt i Volgograd, jag älskar solen en dag som denna,