jag vet inte vad som finns, om det är materia, ödsliga vidder av färger som inte existerar, om orden närmar sig kärleken, eller gud, eller om de är förvirring och förgylld katatoni, nätterna är tunnlar i underjorden där jag vaktar mina vackraste illusioner; blir till besvärjelser, faller sönder till aska och damm, blir till illusioner igen, men med andra ansikten, med andra händer som lyser i skymningsdunklet om hösten, jag kan inte skriva mig fram till ordets substans, till gud eller till någon slags varaktighet, skrivandet är en efemär dagslända som flyger över dimhöljda öar, bokstäverna är efemära som tjerenkovstrålning, som nätter och dagar, som onani, som hat, som kärlek, som cigaretter, ja, dikten är tillfällig som en cigarett, allt blir till skit förr eller senare, jag kan inte älska det tillräckligt länge för att det ska göra mig solid, jag förlorar det förr eller senare, arbetet har inget slut, jaget smälter in i de andra jagen, jaget imiterar, ljuger, förvanskar, jaget kränger av sig sitt ansikte när det kommer hem från människorna, det kränger av sig allt det någonsin har ägt, jaget ligger naket inför den stora hettan som sprids i månljuset om natten, när jaget ingenting äger, när det är inkapslat i hud och skinn och ben, tidvattnet som kan höras utanför fönstret, natten som står och slår, denna brusande intighet som inte förlöser sig självt, denna allgenomsyrande spänning som upphävs först i orgasmens ögonblick, i cigaretten efteråt där nåden finns,
den slutgiltiga varsamheten som våldför sig på våra allra innersta motstånd,